Det här är en blogg om min träning, men finns det ingen träning att blogga om så får man väl skriva om något annat.
Veckan som varit var sedan länge planerad för vila. Jag hade bokat resa för mig och mina tre tjejer till England. Vi flög i tisdags - en vacker och klar dag. Så klar att jag fick ett kort av Linköping von oben.
Efter att ha landat i Stanstead tog vi buss till Birmingham. En 4 timmars tur utan luftkonditionering som nästan fick mig att flyta bort i stolen. Lite som en finsk bastu faktiskt.
Väl framme i Birmingham letade vi rätt på vårt hotell; eller lägenhet kanske man ska säga. Jättefint skick och gott om utrymme. Läget gick inte heller att klaga på - bara ett stenkast från Bullring - ett av norra Europas största shoppingcenter (vilket övriga familjen jublade över...)
Det är lite häftigt faktiskt med så otroligt mycket affärer på ett ställe. Inte ens min fru och mina döttrar hann med alla...
Själv gick jag mera in för att hitta en pub för mötet England-Slovenien i VM. Det lyckades jag med och det var rätt häftigt det med. Förmodligen häftigare än idag då det blev goodbye England mot Tyskland.
I torsdags var det dags för den egentliga orsaken till resan. Framåt eftermiddagen tog vi tåget till Coventry som ligger ca 25 km sydost om Birmingham. Väl där tog vi oss till Ricoh Arena - inte helt okänd för fotbollsfantaster men idag omgjord till konsertarena.
Vi hade biljetter till innerplanen för konserten med P!nk. Efter tre förband drog konserten igång med (naturligtvis) en häftig entré. Pink kom farande från luften efter att ha blivit upphissad i en byggkran. Det här var fantastisk show! Naturligtvis var alla hitlåtar med och specialeffekterna gick verkligen inte av för hackor. Har ni inget för er den 23 juli när hon är i Göteborg är det ett bra tips.
Efter att ha tagit oss tillbaka till stationen med en busschaufför med formel 1 - ambitioner (jag har aldrig åkt dubbeldäckare på trottoaren förut) tog vi glada och nöjda tåget tillbaks till Birmingham.
Midsommarafton firade vi på ett något annorlunda sätt med grekisk middag. Vi hade i alla fall lyckats skaffa lite jordgubbar och glass så vi fick lite känsla.
Efter att haft översvämning i lägenheten sista dagen, grannen ovanför duschade tydligen lite för häftigt, tog vi oss tillbaka samma väg som vi kommit.
Det är ganska skönt att ta träningsledigt några dagar i följd ibland. Nu blev det kanske lite för länge med tanke på att jag missade en hel del träning under min förkylning också. Att jag förmodligen lagt på mig något kilo också tack vare KFC, engelsk pubmat och ett par pints extra känns också när man ska igång igen.
Idag blev det därför återstart på träningen med en av mina favoritrundor runt Väderstad, Västra Harg, Vikingstad och hem igen. Kändes rejält vilket jag nog får tillskriva underträning, övervikt och inte minst värmen som var idag.
Det fanns andra som tog det lite lugnare än jag. Hittade ett gäng "Bulls" som låg och solade sig i en hage - såg rätt härligt ut det med!
Lite Garmin-data också:
Jag såg till att få så mycket sol som möjligt för att bättra på cykelbrännan...
Passerade en liten damm också vid Öjebro. Såg skönt ut. Hade det gått att komma i så vete hundan.
Hemma blev jag välkomnad av min något mosiga hund. Hon har det tungt i värmen även utan att cykla. Inte lätt med svart päls i solen.
Jag letade upp ett par för ändamålet användbara kompisar och drog iväg.
Det var en underbart vacker kväll och allt hade varit perfekt om det inte varit för mitt usla spel. Uppenbarligen kräver den här typen av idrott träning också.
Nja - jag tror nog att jag lägger krutet på cyklingen i fortsättningen också! 
Efter Askersund delade vi upp oss och Staffan och jag gick iväg i en "utbrytning" som skulle komma att vara resten av lördagen.
Vägen från Filipstad upp till Vansbro är ganska långtråkig med långa sträckor med skog, skog och mera skog...
Fyra mil innan Vansbro stötte vi på en hemlig kontroll. Där bjöd Björn på fika och jordgubbar!
I Vansbro efter 30 mil brände fotsulorna som eld och vi bestämde oss för att det var läge att bada. Vi hittade ett ställe en bit från Vansbro som vi naturligtvis inte kunde motstå...
Efter att ha stämplat i Falun efter 40 mil tackade Staffan och jag varandra för dagens övning. Jag hade bokat natten på vandrarhemmet medan Staffan skulle fortsätta nonstop i mål. Han var i mål efter 23,5 h vilket var fantastiskt kört - inte minst med tanke på att vi körde på två på lördagen och att han körde ensam hela natten - hatten av!
I morse drog vi iväg lite skapligt för vidare färd mot Fagersta och nästa stämpel. Det var inte alldeles lätt att ta sig ur sängen, det kan jag erkänna, men efter ett tag kändes det ok i benen igen.
Vi fick ta cyklarna och dra vidare mot Lindesberg istället. Tyvärr hade någon stolle på Vägverket dragit vägen över Västmanlands högsta punkt. Kändes ganska onödigt efter dryga 50 mil.
Vi gjorde sista stämpeln i Lindesberg och därifrån var det bara fem mil kvar. Det blev en riktigt tung helg med grym värme som plågade oss hela tiden. Så här kan det se ut om man startar i svart tröja...
Summa summarum - grym cykling, grym värme, grymt sällskap - kan man ha det bättre?
Efter att ha landat i Stanstead tog vi buss till Birmingham. En 4 timmars tur utan luftkonditionering som nästan fick mig att flyta bort i stolen. Lite som en finsk bastu faktiskt.
Det är lite häftigt faktiskt med så otroligt mycket affärer på ett ställe. Inte ens min fru och mina döttrar hann med alla...
Efter att haft översvämning i lägenheten sista dagen, grannen ovanför duschade tydligen lite för häftigt, tog vi oss tillbaka samma väg som vi kommit. 
Lite Garmin-data också:
I Maif-gruppen fanns två ambitioner. Några som ville köra under 10 h och några som ville ta ytterligare någon timme på sig. Med tanke på förkylningen så valde jag det lite långsammare tåget.
Här någonstans slutade mina fingrar att fungera så jag kunde inte ta några mer kort (fick inte ens upp kameran ur fickan). Vid depån i Hammarsundet skulle jag ringa hem och förvarna om målgång men det gick inte att ta upp kameran. Värmde dem i lite kaffe så funkade det hjälpligt sedan. 
Själv fick jag 10-årsmedalj. Till och med hunden ville vara med och prova...
Vi var 10 st som startade och ganska omgående sprack fältet upp i två grupper. Med i förstagruppen var Kalle, Staffan, Lasse, Uno, Per och jag. Efter att ha kört på bra upp mot första stämpeln i Fagersta efter drygt 11 mil smakade det bra med en stående frukost på Statoil.
Vi tog oss i varje fall från Fagersta och styrde framhjulet mot Sala. En underbar cykelväg tog oss nästan hela vägen dit och här fyllde vi på med mera korv och cola.
Vi höll ihop gruppen fint även om tempot var rätt högt. Vi blev inte klara över från vilket håll det blåste egentligen men trots rätt mycke sid- och motvind flöt det bra. Alla tog långa förningar längst fram och milen rullade på.
Trots att vi gjorde en liten felkörning i Enköping var Kalle glad som vanligt.
Efter ca 21 mil började jag få en schackning. Jag kände att jag behövde energi och satt och drömde små drömmar om gigantiska matportioner av olika slag. Jag fick dock ge mig till tåls och försöka hänga med till Strängnäs efter 25 mil där vi hade tänkt avverka dagens huvudmål.
Innan Katrineholm tackade Per för sällskapet och talade om att han tänkte slå av lite. Han gick på en riktig hammare på 30-milaren och ville inte vara med om samma sak igen. Det var klokt gjort av honom och det säger också lite grann om vad randonné är. Det gäller att känna sig själv så bra så att du kan planera ditt eget lopp - och våga säga till dig själv att nu är det dags att ändra farten så att jag orkar hela vägen.
Det var bara att summera 412,5 km, 32,5 km/h i rullsnitt och nytt personligt distansrekord. Det gav mig bra erfarenheter inför längre distanser. Framför allt måste jag se till att fylla på med tillräckligt med energi under loppet för att undvika svackor som den jag fick innan Strängnäs.
Jag lagade lite käk, drack upp ölen, läste några rader i senaste Wallander-deckaren och dök sedan i säng. Jag sov innan huvudet nådde kudden.
