2012

2012 blev ett rätt så omtumlande år för herr Lundgren. Det har varit ovanligt mycket upp och ner under året och även om topparna har varit höga så har dalarna varit djupa också.

Jag hade planerat att året skulle bli ett mellanår i träningsväg. Efter Paris-Brest-Paris 2011 så tänkte jag få tillbaka suget ordentligt innan jag planerade något nytt. Det höll bara några dagar in i januari då jag skickade iväg ett mail som skulle får konsekvenser längre fram.

Från början planerade jag in löpning på ultradistans i Skövde i mars. Jag gick ut hårt med långa pass redan från början. Det fick jag betala för med ont i högerknät och det var bara att ställa in löpningen.

Cykelträningen gick dock kanon i början av året. Redan i mitten av februari passerade jag 100 mil och jag kände mig hellyckad. I början av mars vände det tyvärr i och med att min mamma gick bort.

När sedan hustrun slet av hälsenan också så körde träningsupplägget i diket. Egentligen var det kanske alldeles utmärkt för mina resultat fast det fattade jag inte då. Helt plötsligt var bara det mesta upp och ner.

Inte roligt det här - värre för Katharina än för mig dock.

Jag lyckades hur som helst klämma in årets första randonné. Det blev en 20-milare från Linköping i strålande vårväder.

En av mina höjdarrundor denna säsong var som gruppledare för Maif CK:s 24-grupp i början av maj. Så mycket glädje, skratt och hjärta upplever man inte varje dag som cyklist.

Jag klämde också två 30-milare på våren med målet att toppa med en 40-milare i mitten av maj. Den 18:e maj blev en minnesvärd historia som jag helst vill glömma... Jag tror aldrig jag frusit så mycket i hela mitt liv. Vädret växlade hela dagen mellan ok och katastrof vilket till slut innebar att jag satt på ett fik i Gränna, iklädd alla kläder jag kunde uppbringa, och frös så jag var blå om läpparna. Hur jag tog mig därifrån begriper jag inte ännu men det är inget jag någonsin vill uppleva igen i varje fall.

Det där blev en minnesbeta som gjorde att jag blev lite orolig för hur det egentligen skulle gå på de lopp som jag planerat under resten av säsongen.

Någon vecka efter detta äventyr var det dags för nästa. Vänern Runt gick av stapeln med det bästa vädret på 30 år. Varmt och gott och en underbart rolig runda som vanligt. Att det sedan skulle bli de bästa sommardagarna på hela året visste jag ju inte då - men njöt gjorde vi alla som var med!

Någonstans här började också formen komma. Den blev bättre och bättre och kulminerade i en riktig urladdning på Halvvättern i början av juni. Om någon hade sagt till mig för ett par år sedan att jag skulle vara snabbast in med en sluttid på 3,44 h så hade jag bara skrattat vederbörande rakt upp i ansiktet - det var helt otänkbart att jag skulle kunna cykla så fort. Det är bara att tacka de övriga i gruppen som var med för en fantastisk dag som jag antagligen aldrig kommer att få uppleva igen.

Grattis till oss alla!

Helgen efter var det Vätternrunda. Det blev en blöt tillställning för de flesta men vi klarade oss ända till Boviken innan vi fick regnet över oss. Vår Sub 9 - grupp var en rörig tillställning men vi lyckades ändå få ihop saker och ting till slut och gick in på samma tid som 2011, d.v.s. 8.33 h.

Det där mailet som jag skrev om i inledningen var anmälan till Sverigetempot. Konsekvensen av det var att jag tog tåget till Riksgränsen i midsommarhelgen. Bara tågresan tog nästan ett dygn så jag begrep minsann att det skulle ta en stund att ta sig igenom Sverige per cykel från Riksgränsen ner till Smygehuk.

Starten gick tisdagen den 26 juni och med en lätt medvind i ryggen tog jag fart mot Kiruna och vidare söderut. Jag hade redan innan start bestämt mig för att göra mitt eget lopp utan att ryckas med av andra åkare. Det gick utmärkt och jag höll mitt eget tempo hela loppet igenom. Jag hade sällskap med Sarbast från Borlänge långa sträckor men så fort vårt tempo blev olika tog vi vår egen fart och träffades igen längre fram.

Resan genom Sverige tog drygt sju dygn. Jag hade säkert kunnat kapa tiden men det var inte mitt mål med den här resan. Ibland är det bara skönt att rulla fram utan att tänka på så mycket annat än att cykla, äta och sova. Låta bli att stressa och njuta av en extra fika någonstans bara för att det helt plötsligt dök upp något ställe mitt ute i ödemarken. Livet blir så där underbart okomplicerat där det svåraste blir att hålla koll på var man ska stämpla startkortet.

Det blev också en resa som fick mig att se hela Sverige. Jag som aldrig varit norr om Östersund tidigare fick helt plötsligt se malmfälten i norr, de enorma skogarna i Norrlands inland, vackra fjäll och ännu mera skog... Det var också lite sorgligt att se hela byar i Norrland som var mer eller mindre igenbommade därför att alla flyttat därifrån.

Något som var helt underbart var all den stöttning jag fick här på bloggen och även via SMS och telefon. Det betydde jättemycket för att orka trampa på söderut.

Min fru hämtade mig i Smygehuk och när jag väl fått upp cykeln på taket och kravlat mig in i bilen dog det mesta av resten av säsongen. Motivationen rann ur mig och plötsligt kändes det viktigt att ta tag i allt det där jag försummat under ett par års tid. Jag började med en ordentlig genomgång av trädgården, målade om huset och umgicks med familjen istället. Visst fortsatte jag att cykla men inte alls i den utsträckning jag gjort tidigare.

I augusti åkte vi till Island för att rida. Jag fick lite mersmak och började följa med min fru till stallet ibland. Vi köpte en häst till och med det så har det blivit lite mera tid på hästryggen i höst istället. På och på förresten - de är inte alldeles pålitliga de där djuren. Jag har trillat av ett par gånger också och det är inte den skönaste av upplevelser kan jag meddela.

Ser lugn ut nu men vänta bara...
 

Ett annat fokus i höst har varit jobbet. Nytt jobb i augusi gör att jag tillbringar mycket tid i Stockholm istället för hemma. Det är ett jobb som jag älskar och faktum är att även Stockholm överraskar positivt. Jag har trivs hur bra som helst.

My (new) hometown!

Så värst mycket träning blir det dock inte. Det syns om inte annat på vågen (och på fler ställen om jag ska vara ärlig...) 90 kilo är farligt nära nu och det är all-time-high för mig. Formen är minst sagt svag och nu behövs snart en helrenovering för att jag ska vara i form till våren.

Jag har lovat mig själv att ta tag i förfallet från och med 1 januari 2013. Min son kallar mig för nyårsraket vilket tydligen är ett slags begrepp inom gymvärlden för de som börjar träna efter nyår och håller på fram till sportlovet då nyårslöftet klingat av.

Jag har ännu inget planerat för 2013 mer än Halvvättern och Vättern med Maif CK Sub 9. Det känns ändå ordentligt motiverande med tanke på att det är flera nya som vill försöka ta sig under nio timmar och då blir jag helt plötsligt någon slags erfaren cyklist som "varit med förr".

Det blir säkert lite randonné också och kanske lite annat kul. Jag ska gå mycket på känsla och känns det bara kul att hålla på så funkar det.

Ett tag övervägde jag att stänga ner bloggen också eftersom jag varit ganska sparsam med inlägg på sistone. Jag har dock bestämt mig för att försöka bättra mig även på den punkten. Lite fler inlägg men kanske inte bara om min träning utan med lite mer varierat innehåll.

Bara att önska er alla ett Gott Nytt 2013 då! Väl mött längs vägarna och på andra håll under året som kommer!

Festivaldags

Ja - den här helgens träning var fylld av festivaler!

När jag var liten cyklade vi runt i grushålan i Lönsås och låtsades att vi körde motocross. Utvecklingen har uppenbarligen inte kommit så långt med mig eftersom jag var tillbaka där vid kvart över åtta på lördagsmorgonen. Enda skillnaden var väl att cykeln var något dyrare och att jag hade hjälm på huvudet.

Jag blev omgående förnedrad och ifrånåkt men eftersom vi körde en varvbana på en dryg kilometer så var det helt ok att köra solo.

Kräkfärdiga grabbar

Med pulsen nära max lyckades vi alla tre köra oss nära kräkfärdiga och med mjölksyran pumpande så tog vi oss sakta hemåt och slog ihop. Själv hade jag dessutom lyckats få både näsblod och ett blodigt knä efter lite markkänning. Jag var dessutom orolig för att min iPhone hade tagit skada i vurpan men den hade räddats av denna stötdämpare:

Lätt mosig

Var rätt så slagen resten av dagen efter denna kräk- och mjölksyrefestival...

Söndagen började 04:10 med att skjutsa dottern till flyget i Linköping. Väl hemma var det ju ingen idé att gå och lägga sig igen eftersom det vankades distanspass. 08:00 på torget i Fornåsa hittade jag Anders och Jonas och vi drog iväg.

Kroppen kändes helt ok och även om Anders försökte köra sönder oss redan efter en mil så hängde jag med. Det gjorde inte Anders bakhjul som punkterade i Mjölby.

...och i Älvestad.

Efter denna punkafestival höll det hela vägen hem.

Det blev ett bra distanspass även om vi fick stanna några gånger. Vi larvade oss med lite skyltspurter också och jag tog rätt många även om Jonas knep Fornåsaskylten.

Imorgon bär det av mot Stockholm men nästa helg tar vi fram cykeln igen. Härligt!

Payback time!

Ja idag var det verkligen payback time.

I våras plågade jag Anders på vår pendlingscykling till och från Linköping. Jag tränade för Sverigetempot, hade många mil i benen och formen var bra. Efter Sverigetempot har våra formkurvor gått åt olika håll kan man lugnt säga. Anders har trappat upp träningen. Pendlingscyklat och kört Cykelvasan på kanontid under tiden som jag har ägnat livet åt att måla hus, putsa trädgården och äta mig tjock och fet.

Klockan åtta i morse stod jag hemma hos Anders för en liten runda med MTB på skogsvägarna runt Borensberg. Det skulle handla om mysrunda men med tanke på att skicket på cyklisterna var lite olika så förstod jag nog att det skulle svida en del innan vi var hemma igen.

Redan i första riktiga backen fick jag släppa lucka och även i övrigt var min andning något mer ansträngd än Anders. Det berodde nog både på att jag var ovan på cykeln men också att vi hade en hel del att snacka om eftersom det var ett par månader sedan vi cyklade ihop.

Efter att ha tagit vägen längs med Göta Kanal hem, träffat lite fårskallar och avslutat med riktig skogskörning var jag rejält trött. Samtidigt var jag sådär nöjd med mig själv som man bara blir efter ett rejält träningspass. Det var trots allt en stund sedan jag körde nästan tre timmar i sträck.

När jag kom hem hade resten av familjen gått upp också och efter lite städning tog vi en tur till stallet. Där blev det dagens andra träningspass med lite ridning.

Lite lagom mör i kroppen nu - får väl göra som hunden.

Bålträning

Det har inte blivit mycket till träning på ett tag nu. Istället har huset hemma fått lite ny färg, min vildvuxna trädgård fått en helrenovering och jag har försökt komma ifatt med alla möjliga saker där jag låg hopplöst efter.

I lördags blev det dessutom en utflykt. Vi packade in oss i bilen och drog till Kinna. Med tillbaka hade vi den här tjejen:

En stark liten rackare är det. Klarar till och med av att bära mig - ridning lär vara bra bålträning.

Sara och jag

Det gäller att hänga med. När nu Sara Algotsson Ostholt var så duktig i fälttävlan i OS tänkte jag att jag skulle prova det där med ridning. Sagt och gjort - ett ridläger på Island tillsammans med mina tjejer fick det bli!

Efter en eftermiddag i Reykavik åkte vi till Eldhestar på södra Island. Det var inte direkt någon liten gård. Bortåt 200 egna hästar och ca 100 inlånade gjorde att de hade några stycken att välja på.

En god middag och lite sömn senare var det uppställning på stallbacken. Här stod dagens åkdon redo.

Efter att ha varit fruktansvärt ärlig med hur duktig jag var på att rida fick jag ett mycket lugnt och snällt sto...

Sju timmar senare var jag tillbaka - lite mör i kroppen men ganska upprymd faktiskt - det här är ju kul!

Ett dopp i hotellets heitur potti var som balsam för trötta muskler:

Dag två blev en dag som slog det mesta. Vi ägnade förmiddagen åt att rida in i Reykadalur, en dalgång som sträckte sig från havsnivån upp till 700-800 meters höjd. Ridningen bjöd på upp- och nedförsbackar och rätt branta bergssidor som gav viss svindel.

Det häftigaste var dock kvar. När vi kom längst upp i dalgången hittade vi två små bäckar. Den ena med 10-gradigt kallvatten och den andra med 70-gradigt varmvatten. En liten bit nedströms från där de flöt ihop var vattnet drygt 40 grader varmt och det var bara att krypa ner - som i badkaret hemma ungefär.

På väg hem blev det riktigt varmt och gott. Vi tog en lite paus i gröngräset och lade oss mitt i hästarnas lunch.

Efter ett dopp i heitur pottin blev det en god middag och kanske någon liten Egils Gull slank ner också. Jag sov gott även denna natt!

På väg till ridningen dag tre passade jag på att snacka lite med en kompis.

Den här dagen regnade det (som det brukar göra på Island) så det blev stora regnstället på. Vi red in i en annan dal som också var så där vacker så det gjorde ont.

Jag fick en riktigt fin valack som bjöd mig på härlig tölt men också sträckte ut riktigt fint när jag fick tillfälle att pröva honom i en galopp. Det är svårt att förklara hur det känns att kontrollera ett halvt ton muskler men  det är rätt häftigt faktiskt!

Jag ger väl inte direkt upp cyklingen för att satsa på hästsport, men kul var det - det erkänner jag.

Efter ett par dagar till på Island innehållande diverse turistande och en rejäl sjösjukeorgie tog vi flyget hem igen. Dags att återvända till vardagen!

Sverigetempot

När jag anmälde mig till Sverigetempot i vintras förstod jag naturligtvis att det skulle bli en jobbig resa men att det också skulle bli en resa fylld med intryck.

Redan från början var jag klar över att det här skulle bli ett lopp på mina villkor och att jag inte skulle lockas med i ett tempo som inte var mitt eget. Långa cykelpass varje dag - men också ordentliga pauser för att sova och reparera kropp och knopp.

Med viss förväntan steg jag på tåget i Linköping söndagen efter midsommar. Tåget upp till Riksgränsen var fyllt med fjällvandrare men också ett antal cykelväskor.

Jag delade kupé med tre duktiga cyklister från Stockholm och det diskuterades om möjligheten att köra under 100 timmar eller kanske t.o.m. fyra dygn.

Att Sverige är långt fick jag klart för mig redan på tåget. Det tog över 21 timmar att åka från Linköping och upp till Riksgränsen.

Väl uppe i Riksgränsen hittade jag hotellet jag var inbokad på.

Längst upp i norr hade björkarna precis slagit ut. Det lån snö i dikeskanterna och det fanns fortfarande is i Torne Träsk.

På kvällen innan start var det pastabuffé och information. Ingenting speciellt skulle störa utom möjligen ett litet vägbygge nere i Härjedalen/Dalarna. Mycket cykelsnack blev det den kvällen och det var med lite pirr i magen man gick och lade sig,

Riksgränsen - Jokkmokk

Tisdag 26/6 Klockan 8.00 gick starten för Sverigetempot 2012. 46 deltagare på startlinjen. Flera mycket erfarna randonneurer men också ett gäng nybörjare. I den här typen av lopp gäller det att inte förivra sig och därför är erfarenhet värt mycket.

En lätt medvind gjorde också att tempot gick upp direkt. För mig var det aldrig aktuellt att följa med tätklungan. Jag ville hitta min egen fart och om det innebar ensamåkning så var det ok för mig. Efter några kilometer kom jag dock ifatt Sarbast som släppt snabbgruppen och vi slog följe mot Kiruna i mera lagom tempo.

Efter några mil dök det mäktiga Torne Träsk upp vid sidan av vägen. Det är väl inte direkt någon badsjö men fantastiskt vackert att titta på.

En räv stod på vägen och betraktade oss och med en sol som sakta tittade fram mellan molnen kändes det lätt att cykla. Redan strax efter tolv var vi i Kiruna och redo för lunch.

Efter maten tutade vi på mot Gällivare och sedan vidare mot Jokkmokk. Vägarna var raka, långa och ganska händelsefattiga. Vägen mot Gällivare var dock rätt trafikerad och jag kan bara konstatera att i Norrland finnns det nog dåligt med trafikpoliser - det kördes ruskigt fort. Det är för mig helt obegripligt eftersom det helt plötsligt kan se ut så här efter vägen.

Väl i Jokkmokk efter 35 mil första dagen hade vi kört ifatt Kari som dock tänkte fortsätta efter att ha ätit korv med mos på Statoil. Kari körde på sin tempohoj och hade minimalt med packning, typ en vindväst...

Vi hittade nattlogi på Gästis. Där hade Kungen och Siliva varit före oss så det fick väl duga (ägaren hade satt upp fotografier överallt!)

Jokkmokk - Storuman

Min ursprungstanke var att åka genom första natten men den ändrade jag alltså. Det var jag glad för dagen därpå när vi startade med en av många backar mot Arvidsjaur. Det är femton mil mellan Jokkmokk och Arvidsjaur och finns det fler än två hus så är det bra. Bara skog och vägar som går upp och ner hela tiden (mest upp).

Inte ens en kopp förmiddagskaffe kunde man få eftersom hela Kitajaur var stängt.

Affären i Moskosel var också stängd - men öppen. Man fick ringa på en liten klocka så kom ägaren så småningom och öppnade upp. Affären var nästan tömd på varor och det fick sin förklaring när jag frågade hur många som bodde där. Ca 200 st nu men för bara några år sedan var man 400 st. Alla unga flyttade så fort man kunde så medelåldern var över 70 år.

Sarbast och jag passade också på att passera polcirkeln när vi ändå hade vägarna förbi...

Väl i Arvidsjaur blev det lite lunch och sedan blev det mer skog, ännu mer skog och ytterligare lite skog. Det känns som hela inre Norrland faktist bara är dåligt växande barrskog, myggfabriker och uppförsbackar.

Sorsele passerades och på väg mot Storuman konstaterade vi att vägunderhållet var, tja bristfälligt. Vägen var delvis uppriven, beläggningen i övrigt dålig och massor med kratrar i vägen som man fick väja för. Någonstans här bröt också min GPS Sverigetempot. Den tappade helt sonika hela spåret med färdvägen så jag fick övergå till manuella noter istället.

I Storuman efter ca 30 mil stängde vi butiken för dagen - bokade in oss på hotell Toppen och kollade på fotboll istället för att cykla.

Storuman - Östersund

Start klockan sju för vidare färd söderut. Vi hann inte mer än någon mil förrän vi blev stoppade av polisen. En lastbil med explosiv gas hade vält och man höll på med ett komplicerat bärgningsarbete och kunde inte släppa förbi oss. Valet var att vänta 45 minuter eller ta en flera mil lång grusväg istället. Vi fick sitta i polisbilen för att hålla värmen och vi hade riktigt trevligt.

Arbetet med bärgningen drog dock ut på tiden och efter någon timma kunde vi fortfarande inte komma förbi. Då dök det upp ytterligare en polis och tillsammans knäckte de den briljanta idén att vi kunde ta banvallen förbi olycksplatsen för att sedan smita upp på vägen igen längre fram. Sagt och gjort - en och en halv kilometer på inlandsbanan i cykeldojor funkar det också.

Ett par timmar försenade körde vi på mot Vilhelmina och sedan mot lunch i Dorotea - porten till Lappland. Jag måste erkänna att det kändes rätt skönt att vara på väg söderut mot lite mer bebodda trakter.

Efter en lång eftermiddag försökte vi få tag i lite att äta i Häggenås. Det gick inget vidare. Vi var där tio minuter innan macken stängde officiellt men då var det redan låst och mörkt.

Vi körde istället på till Lit där vi hittade en pizzeria med en trevlig ägare och uppenbarligen en stamkund.

Efter lite fotbollstittande (Italien-Tyskland) och lite snack om allt möjligt körde vi¨på mot Östersund. Det är inte riktigt halvvägs men det kändes lite grann som en mittlinje att passera. Efter stämplingen åkte vi till ett hotell och knoppade in nöjda med 30 mil dag tre.

Östersund - Lillhärdal

Ut på vägen igen och vidare söderut mot Åsarna. Nu blåste det en förfärlig motvind och även om solen sken så sög det musten ur kroppen. När sedan backarna upp mot Klövsjö och Vemdalsskalet dök upp kunde det knappast bli värre. Sarbast var rejält slutkörd och ville ta sitt eget tempo så därför delade vi på oss innan Klövsjö.

Nere i Vemdalen började sedan ett ihärdigt regn falla och det var inte direkt jubel med sex mil kvar till Sveg.

Jag torkade upp tillfälligt men på väg till Lillhärdal började det igen. När jag kom fram dit avbröt jag för dagen efter ca 25 mil. Efter att ha duschat och beställt lite att äta dök Sarbast, Wolfgang från Tyskland och Christian från Göteborg upp. Wolfgang och Christian beslutade sig för att sova över medan Sarbast tänkte fortsätta. Eftersom han frös så att han skakade och eftersom det fanns en extra säng i mitt rum övertalade jag  honom att stanna. Han gick in och lade sig och somnade innan han nått kudden.

Lillhärdal - Lesjöfors

Start vid sju morgonen efter och ut på den här övningens värsta avsnitt. Åtta mil med rutten väg varav 18 kilometer vägbygge.

Vägbygget innebar en provkarta på alla sorters sten och grus som Sverige kan uppbringa. Efter lång och brant utförsbacke var det t.ex. en förrädisk grusgrop där jag höll på att gå omkull.

Här kom den här resans första och andra punktering. Otroligt att jag inte fick flera med tanke på vägen. Jag försökte stå upp så mycket som möjligt för att minska belastningen på bakhjulet och natuligtvis kryssade jag så gott jag kunde mellan groparna.

Cykelhandlaren i Älvdalen fick sälja ett par nya slangar och även låna ut sin cykelpump.

Sarbast tog sitt eget tempo ner genom Dalarna och jag körde på. Framåt eftermiddagen passerade jag Vansbro. För er som ska simma i helgen så kan jag meddela att det var 16 grader i älven.

I Lesjöfors hade jag kört ca 26 mil så där fick det bli rast och vila. Efter ett par timmar dök Sarbast och Wolfgang upp också och så småningom även Marie.

Lesjöfors - Falköping

Omstart strax efter sju som vanligt och ner genom Värmland mot Karlskoga som blev dagens första stopp. Här började regnet igen och nu var det sju mil med riktigt ösregn. Jag hade dock en hel del att se fram emot så jag körde på.

I Gullspång hittade jag min fru som kom med lite fräscha kläder. Reglementet tillåter support inom en km från stämpelplatsen och jag måste säga att det var efterlängtat att få byta.

Efter Gullspång blev det kända vägar. Här har jag kört flera av Örebros randonnélopp så här kände jag igen mig. Så småningom kom jag ner till Skövde för dagens sista stämpling. Här höll jag på att bli överkörd av en totalt hänsynslös bilist i en rondell. Jag blev så förbannad att jag stämplade och körde vidare till Falköping för att slippa se Skövde mer.

Jag cyklade på som en tok för att hinna fram innan EM-finalen började bara för att konstatera att TV4 var trasigt på motellet jag bodde på....

Ca 26 mil blev dagens övning.

Falköping - Laholm

Dags att köra strax efter sju på morgonen även denna dag. Frukosten intogs tillsammans med Wolfgang från Stuttgart. Han hade ett annat sätt att cykla än Sarbast och jag. Normalt startade han vid fyra på morgonen och cyklade sakta och gjorde många pauser under dagen. Vi körde i regel om honom någon gång mellan två och tre på eftermiddagen bara för att bli upphunna igen på kvällen ett par timmar efter att vi nått dagens slutmål.

Dagen började annars med en rejäl motvind över slätten ner mot Ulricehamn. Jag var riktigt glad att jag kört till Falköping kvällen innan annars hade jag haft ytterligare tre mil i motvinden.

Strax efter Ulricehamn blev vi omkörda av en bil med tre cyklar på taket. Det var Johan och hans grabbar som kom för att ge oss lite extra hurrarop. Jättekul att få lite uppmuntran på vägen.

Han tog också denna bild av mig. Eftersom jag sett att någon har kommeterat stilen på kläderna så meddelar jag härmed att efter 170 mil så känns det inte så viktigt med stilen längre...  :)

Dagens mål var Laholm efter ca 23 mil. Med 18 mil kvar hade jag säkert kunna köra på och vara i mål fram på morgonen. Det kändes dock bättre att ta en natt extra vila för att kunna njuta av Skåne hela dagen efter och komma fram pigg och fräsch på eftermiddagen istället.

Laholm - Smygehyk

Dagen började med en otäck körning längs med riksväg 24 innan vi svängde av för att ta oss an Hallandsåsen. Även om vi inte tog värsta backen över åsen så var den tillräcklig för att kännas rejält i benen.

Dagen kändes som en enda lång defilering och vi njöt så mycket vi kunde av Skåne. Vi passerade Trolleholms slott och Trollenäs slott.

Över slätten ner mot Sveriges sydspets gick det lätt och fint och 15.45 skar vi mållinjen vid vandrarhemmet i Smygehuk.

Slutsats

Kroppen höll förvånansvärt bra för det här långloppet. Ett högerknä som bråkade (gammal fotbollsskada) och lite domningar i tårna - annars kände jag mig riktigt bra. Det bidrog säkert att jag tog det ganska lugnt och det gjorde att det var njutbart att cykla. Ont i ändan förstås men inte värre än att det funkade att cykla varje dag.

Expressens löpsedel gjorde mig dock lite orolig eftersom jag uppvisade alla symptom.

Cykeln fungerade toppenbra och jag är överraskad över att det inte var något som helst strul (mer än GPS:n).

35% av deltagarna bröt loppet och den övervägande orsaken verkar vara att kroppen sa ifrån och jag är glad att jag inte var en av dem.

Ska jag göra det igen? Vet inte - nu känner jag att det räcker med ultradistanscykling för i år i varje fall. Ska njuta av söndagspassen med klubben och pendlingen istället.