söndag 31 juli 2011

En sjö som gjord för att cykla runt

I början på veckan pratade jag och Kalle om att vi kanske skulle kunna ta en långrunda till helgen. Vi skickade ut meddelanden via mail, Facebook, hemsidor och lite varstans där vi kunde komma på. Rundan som stod på programmet var just Rundan - d.v.s. runt Vättern.

Det dök väl inte upp så jättemånga åksugna direkt...


Ja, ja - två randonneurer backar ju inte så det var bara att rulla på söderut. Härlig medvind gjorde att vi åkte och småpratade i 40 km/h - det går lätt det här!


För dagen var jag uppklädd i ny, kroatisk, cykeltröja med ännu fler glada gubbar på.


Helt plötsligt var vi i Gränna. Där passade vi förstås på tillfället att gå på kondis.


Jönköping nådde vi på 3,20 inklusive fika så jag började fundera på vad jag skulle hinna göra när jag kom hem. Kanske klippa häcken, gräsmattan och rensa alla rabatter...

I Jönköping har de en fin sandstrand (dock inte lika fin som i Motala). Här om inte förr insåg man att det skulle komma att bli betydligt jobbigare på västra sidan av sjön.


Det blev det också. Motvinden ven runt öronen och farten sjönk en hel del. Strax innan Hjo gick dock Kalle fram och tog en monsterförning i 36-37 km/h. Väl i Hjo stannade vi ock köpte glass och som ni kan se av skärpan på fotot skakade jag fortfarande.


Någon mil efter Hjo var jag framme och körde. Plötsligt kände jag hur krafterna började sina i benen och t.o.m. knoppen blev som bortdomnad. Jag sa till Kalle att han nu var på väg att bevittna en riktig bonk de luxe. En tjugominutersförning från Kalle, en hel bar och en halv flaska vatten senare var jag dock tillräcklig människa för att ta mig till pizzerian i Karlsborg där vi stannade för lunch.

Efter pizzan var man som ny igen. Kalle fortsatte mosa på och även jag kunde vid något sällsynt tillfälle hålla farten uppe.

Äntligen nådde vi Hammarsundet och den efterlängtade medvinden. Krafig motvind rakt i nyllet i 15 mil kan ju få även den mest ärrade cyklist att tappa sugen.


När vi närmade oss Övralid sa jag på skämt till Kalle "Vi kanske ska ta Övralidsbacken också?" "Javisst" svarade han. Sagt och gjort! Den där backen är kanske inte så lång men den är fruktansvärt brant. Med 30 mil i benen går det ganska tungt faktiskt.

Väl uppe fick jag kramp i baksidan på bägge benen och var tvungen att sträcka ut en smula...


Efter backen körde vi faktisk lugnt och försiktigt - otroligt moget för att vara oss. Snart närmade vi oss Motala. Vi hade en åktid på ca 9,20 h runt Vättern (inklusive backen) och totalt tog det närmare tolv timmar med alla fika-, mat- och colastopp som vi gjorde.


Idag söndag vaknade man rätt så mör i benen. Men eftersom det var söndagscykling kl 9.00 som vanligt var det bara att dra iväg. Jag cyklade 16 km in till Motala i otroligt lugnt tempo för att få igång benen.

Väl tillsammans med ett 20-tal andra ökade farten betydligt. Vi satte kurs mot Omberg och fika vid Stocklycke. Medvind dit gjorde att farten tidvis var mer än hög.

Det märks att det finns många cyklister i Motala som har bevarat formen efter Vätternrundan. Det är inte bara en som kan gå upp och ta monsterförningar utan varenda en av oss 20 som var med idag kan verkligen trycka på när det behövs.


På väg hem blev det två punkteringar. Det var nästan lite skönt med en stunds vila faktiskt... Snittet blev drygt 34 km/h idag och eftersom jag kör till och från stan fick jag ihop 144 km.


Det var tredje veckan i rad med över 60 mils cykling så nu börjar jag känna mig ganska nertränad. Nu kör jag hårt i veckan som kommer också och sedan sänker jag distansen och tempot två veckor innan PBP för att vara i kanonform (eller något ditåt....).

måndag 25 juli 2011

Beskjuten av ungrare och möte med en holländsk lastbilschaufför...

Efter att ha varit runt i Tyskland, Österrike och Slovenien körde vi vidare mot slutmålet; Pula i norra Kroatien. Här har jag varit tre gånger förut så här känner hittar jag och jag har mina smultronställen.

I år var första gången jag hade cykeln med så nu fick jag också tillfälle att utforska småvägarna på södra Istrien som halvön heter där Pula ligger.


Det är inte alltid så lätt att uttala namnen på alla småbyar...

Med tidigare kännedom av det kroatiska vägnätet föll valet av cykel på min CX. Jag förklädde den dock till racer genom att använda mina egenhändigt byggda hjul med 24 mm Continental GP. Det visade sig vara ett klokt val. Vägarna var i allmänhet rätt ok men på en del av dem lämnade väl beläggningen lite övrigt att önska.


Det är inga våldsamma stigningar men däremot upp och ner hela tiden. Någon femkilometers på 5-6% hittade jag allt också. Dessutom några 10%-are även om de var lite kortare.


Jag använde en vanlig bilkarta för att ta mig fram och det funkade bra även om man var tveksam om vägvalet ibland...

Här och där var det så vackert så man nästan grät.


Det var en hel del andra cyklister ute. Jag träffade bl.a. en norsk skidlärare från Lillehammer som körde MTB i 40 knyck utan att blinka. Dessutom hittade jag den här holländska lastbilschauffören som bland annat körde långtradare på Sverige. Brukade passera Örebro på väg till Fagersta för att lasta.

Han berättade att han varit i Frankrike och cyklat Alpe d'Huez i våras. "Jag klarade tre gånger! Nästa år ska jag tillbaks igen men då ska jag klara fyra!"


En dag när jag var ute och cyklade blev jag beskjuten också. Från baksätet på en ungerskregistrerad bil kom plötsligt strålar från ett par vattenpistoler. Jag träffades av två skott vilket dock kändes ok med tanke på att jag var rätt svettig vid det laget...

Eftersom jag och familjen i övrigt har lite olika intressen så funkade det bra att jag cyklade medans de tog förmiddagens bad- och solpass. Ca 10 mil om dagen blev det över 12 dagar så det är väl godkänt.

Eftermiddagarna ägnade jag åt tvätt. Jag gjorde också det något underliga konstaterandet att diskproppen ännu inte nått Kroatien. Funkade bra med en espressokopp också...


Vädret gick inte direkt att klaga på med 33-34 grader i skuggan och strålande sol. För det mesta var vinden svag men någon dag gick det vågor som var svåra att stå pall för även om jag försökte.


Varmt var det - det var det fler än jag som tyckte...


Sedan var det ju det där med glassen. Världens bästa glasskiosk finns i Pula. Kolla på showen som de här båda bjuder på så får ni se. Man köper garanterat ett par extra glassar bara för att få kolla.

...och så här blev slutresultatet.


Det är svårt att inte vara nöjd när man sitter vid medelhavet och ser solen gå ner medans delfinerna hoppar ett par hundra meter ut i vattnet.


Men allt har ju ett slut och så även semestern. I lördags morse körde vi 230 mil hem. Det gick fint även om vi satt i ett par klassiska bilköer utanför Salzburg och utanför München. Ni vet sådana där som uppstår ur ingenstans och totalt korkar igen motorvägen i ett par mil.



Jaha - bara att börja drömma om nästa års semester alltså!

söndag 24 juli 2011

Nu bryter jag tystnaden

Ja - tyst har det varit här på bloggen de senaste veckorna. Det beror inte på något annat än att jag tillbringat de senaste tre veckorna utomlands och helt enkelt inte brytt mig om att skriva något.

Fast det är klart - jag kan inte låta bli att ge lite smakbitar så här i efterhand.

Efter 100-milaren i början av juli åkte jag hem och packade bilen full med badkläder, fru, barn och cykelgrejor förstås. Sedan bar det av söderut! Det kändes kanon. Det var mycket som behövde vilas i kropp och knopp och jag längtade verkligen efter semester.

Fikapaus på väg mot kontinenten.
Efter nattfärja från Trelleborg lade vi till i Rostock. Bara att börja glida vidare ner mot Berlin, Leipzig och Nürnberg.


I närheten av Nürnberg ligger Hertzogenaurach. Där har Adidas en stor outletbutik där man eventuellt kan göra lite fynd. Kanske ett par gympaskor? Hmm, storlek 55 kanske är i största laget...


Ett par tusenlappar senare drog vi vidare. Vi hittade en liten tysk stad vid Donau - och ett litet klassiskt Gasthof också.


Jajamen - en biergarten och lite weissbier också förstås!


Sedan drog vi på mot Wien. Efter en irrfärd inne i centrum hittade vi till vårt hotell. Ställde bilen och åkte sedan tunnelbana istället. Här hade vi planerat att gå till spanska ridskolan och titta. Tyvärr var alla visningar fullbokade under tiden vi var där. Detta fick min fru att glatt utbrista: "Ja men vad bra! Då måste vi ju åka hit igen!"


Juste ingång till stallet...
Vi fick åka ut till Schönbrunn Zoo istället och kolla in lite andra djur. Den här pandan tyckte dock att det blev i mesta laget med alla som tittade.


Vi drog från Wien utan att ha fått sett några vita hästar. Istället åkte vi ner till Lipica i Slovenien istället. Här ligger ett jättestuteri som tar fram vita Lipizzanerhästar. En del tränar de upp för att ha till uppvisningar.


De här hästarna föds svarta eller grå och sedan blir ca 90% vita efter hand.


När vi kom tillbaka till vårt hotell efter besöket hos hästarna hittade jag en hel busslast cyklister från Schweiz. Då kunde jag inte hålla mig längre - jag tog ner cykeln och tog en tur. Jag hann ungefär en kilometer och sedan hittade jag en underbar backe med härliga serpentinsvängar - ungefär fem kilometer lång. Ibland leker livet för en gammal gubbe! Det kändes som jag skulle kunnat tillbringa resten av semestern med att köra upp och ner där.

Ny dag och nytt turistande - vi åkte och kollade på Predjamski Grad. Ett slott byggt i en grotta i berget. Säkert kallt och dragigt på vintern men minst sagt häftigt. Det finns massor av stora grottsystem i de slovenska bergen och det gäller att inte gå för långt in utan någon som hittar.

 

Slottet från andra hållet (inifrån grottan).
Nej nu var det dags att ta lite seriös ledighet - jag kollade så cykeln var fastsatt ordentligt och sedan drog vi mot Kroatien. Det blir dock en senare historia där jag bland annat ska berätta hur det går till i världens bästa glasskiosk!

söndag 3 juli 2011

Genrep inför PBP

Dags för generalrepetition inför PBP. Uppstigning tidigt på torsdag morgon - första semesterdagen - för att dra upp till Örebro. 100 mil brevétlopp stod på programmet. Väderprognosen lovade sol dag ett och risk för regn dag två och tre. Själv hoppades jag att det här var det enda regn jag skulle behöva se...


I Örebro hade Börje genomgång av den första etappen. Start i Örebro och vidare mot Hjo, Gullspång, Filipstad och sovstopp i Lesjöfors. Lasse blev intervjuad av Radio Örebro medan vi andra lyssnade uppmärksamt.


Vi var elva startande. Ett blandat gäng men mest erfarna randonneurer som passade på att liksom jag ladda upp inför PBP.

En bit efter Askersund sprack det upp i två grupper. Eftersom jag låg och pratade i den sista gruppen fick jag köra ifatt lite grann. Här har jag dock fått ögonkontakt med "utbrytarna".


Första stämplingen var i Hjo. Vi tankade på med lite kaffe och drog vidare.


I Töreboda tog vi lunchpaus på en kinarestaurang. Vi laddade in så mycket mat vi kunde och sedan satte vi oss på sadeln igen.

Efter att ha varit totalt ouppmärksam på att vi närmade oss Gullspångsskylten förlorade jag den till Henrik. Den minnesgode kanske kommer ihåg att jag snöt den framför en CK Hymer - cyklist på 30-milaren. Då skickar de fram en ny fräsch gubbe bara så där! Ska det vara så va?

I Kristinehamn smsade Ari till Börje att vi var i Filipstad. Visst körde vi rätt fort men inte riktigt i det tempot. Torde ha skapat viss förvirring ...


Sista 35 km gick i ett rasande tempo. Här är min hastighetsmätare på slätan ca en halvmil innan Lesjöfors. 35,5 mil med ett rullsnitt på 32,9 km/h visar att vi inte låg på latsidan direkt.


Det blev morgon även dag två och dags för en nystart kl 7.00. Börje berättade om dagens etapp som visserligen var kortast men som hade flest uppförsbackar.


Regnet hängde i luften redan från början men det vatten vi fick på oss kom, till att börja med, från vägbanan.


Första stoppet i Vansbro. Här blev det fika på kondiset!


För den som ska simma Vansbrosimmet nästa helg kan jag meddela att det är 18,5 grader i vattnet och att björken där ni svänger upp i Västerdalälven står kvar!

Efter Vansbro fick vi tre rejäla regnskurar på oss. Det var varmt så man frös inte direkt men det var rätt obehagligt med allt regn som stänkte upp från vägen.


I Djurås tog vi ett snabbstopp vid macken. Här träffade vi en cykelintresserad som pratade lite. Han frågade om vi hade cyklat Vätternrundan. "Bara några stycken av oss." blev svaret. Vätternrundan är så inarbetat i folks medvetande att i stort sett alla man pratar med sätter det som referens för det riktiga kraftprovet på cykel. Ari fortsatte samtalet en smula ironiskt när han sa: "Det är ju fruktansvärt tufft runt den där sjön. Man ska ju över Kaxholmenmassivet och allt..."


Vi tutade på mot Falun och Lasse ledde oss genom Norra Amsberg. Här har de en automatisk fartkamera som skrek åt oss att sakta ner. Vi körde minst tio km/h för fort!

På väg från Falun till Hedemora pyste det till i Aris framdäck och rundans första punktering var ett faktum.


Med tre mil kvar till dagens sovstopp, Sala, small det till så jag trodde någon blivit skjuten. Det visade sig vara min slang i bakhjulet som exploderat så kraftigt att däcket lämnade fälgen. Första reservslangen jag stoppade i var trasig men som tur var hade jag två med mig. Jag hade dessutom ett gäng starka kompisar som kunde pumpa så vi kunde snart köra vidare.


Summerade dag två med ca 32 mil och ett rullsnitt på 32 km/h. Det visar att man fick jobba även den dagen! Hårdast var dock Micke som bytte kläder i Sala, sade hej då, och trampade de sista 33 milen hem utan att sova.

Omstart dag 3 igen. Den här dagen skulle visa sig bäst beskrivas som "a pain in the ass" för undertecknad. Vid starten var jag i varje fall glad!


När vi satt och åt frukost sade Ari något som jag satt och funderade på under dagen när det var som värst. Han sa "Undrar hur många dagar man skulle kunna hålla på att köra 30 mil om dagen innan kroppen säger ifrån."

Det här skulle man kunna göra något kul av. Vad sägs t.ex. om en Vättern Runt varje dag i en hel vecka. Omstart varje morgon kl 7.00. Körning med randonnéstuk, d.v.s. självförsörjning. Man får hänga med på så många man vill men extra plus i kanten till den som klarar alla sju. Vi kan kalla det "Vättern hell week" eller något. Någon som vill anmäla sig nu på direkten?

Tillbaks till vår lilla 100-milare. Efter 15 km punkterade Henrik bakhjulet så det var bara att byta slang i det också.


Punkteringen hade åtminstone den fördelen att man fick pusta ut en aning. Det var kantvind i stort sett hela vägen ner till Strängnäs och när man har så många starka åkare med så blir farten därefter. Långa sträckor gick det i 40-45 km/h och det slet hårt på mig.


Kyrktornet i Strängnäs blev en välkommen syn för mig. Rullsnittet hit var 35 km/h så då kan man begripa att det gick undan.

Efter Strängnäs skulle vi sänka en aning. Till Valla strax före Katrineholm hade vi sänkt farten med 0,5 km/h i snitt... Det räckte dock för att jag skulle hänga med men jag kom på mig själv med att sitta och längta efter motvinden upp mot Lindesberg så farten skulle gå ner lite till.


På väg mot Lindesberg blev det en hel del kantvind också. Trafiken var dock inte så tät så det gick bra att göra snygga vingar för att spara på krafterna.

Vi tog en liten tur in i Arboga också. Här kunde vi dock inte komma överens om var vi skulle fika så det fick bli ett snabbstopp vid Lidl och körning upp till Lindesberg innan vi fick något kaffe.


Från Lindesberg och hem hade vi härlig medvind. Själv var jag som pånyttfödd efter kaffe, bulle och chokladbit och benen svarade helt plötsligt. Vi gasade på rejält och Börje hann knappt ner till klubblokalen innan vi dök upp. Vi kom in på 59,55 h vilket är bra kört med två övernattningar.

Snittet dag tre blev strax över 33 km/h på ca 33 mil.


Klart man blir sömnig efter en 100-milare. Hunden blev trött bara av att lyssna på när husse berättade...


Bara att summera ännu ett underbart randonnélopp. Tack till alla som var med - det här är cykling när den är som bäst! Eller som Johan skrev på sin blogg dagarna innan Vätternrundan om PBP och randonnécykling.

Nu blir det vila och läkning av vissa kroppsdelar innan jag sätter mig på cykeln igen om en knapp vecka!