Att lyda sin gruppledare - eller hur man kör Vänern Runt i glädjerus!

Vänern Runt är för oss i Maif CK ett tillfälle att träna ihop oss inför Vätternrundan och samtidigt en social tillställning där vi lever "campingliv", cyklar och har riktigt kul ihop. I år var vi ovanligt många Motala-cyklister. Vi var utspridda i två olika fartgrupper + ett par i Sub XX - gruppen.

Gruppledare i snabbgruppen var som vanligt Kjell - upphämtad från Göteborg för att hålla ordning på oss från Maif.

Vid försnacket instruerade han: "Nu tar vi det lugnt och fint till första kontrollen så får vi se hur vi känner oss sedan". En instruktion som alla borde förstå alltså...

Vi började faktiskt lite försiktigt. Efter någon mil var det dags för den första punkteringen på denna Vänern Runt.

Punkan fixades snabbt och sedan var det som om det där med "lugnt och fint" försvunnit totalt. Bortåt 36 km/h i rullsnitt till första kontrollen...

Värmen var dock påtaglig och vartefter tiden gick led vi mer och mer. Det gick åt massor att dricka och i andra kontrollen var vattnet slut. Vi fick vänta en stund innan det kom mera så att vi kunde fylla flaskorna och åka vidare.

I sista kontrollen för dagen passade Ronny på att vila lite:

Tempot sjönk till drygt 33 i rullsnitt och väl i Åmål smakade det bra med lite käk. Efter en tur ner på stan var vi ganska trötta och somnade gott!

Dag 2 - 23 nya mil att besegra. Kjell instruerade om "lugn och fin körning" åtminstone till första kontrollen. Det gick - inte.... Full fart igen!

I första kontrollen försökte han igen - det blev bara ännu värre. Vädret inbjöd till att stå på och det var liksom inte möjligt att hålla igen. Till slut nådde vi Vänersborg och när vi nu rundade sydvästspetsen av Vänern borde vi få lite tuffare vind.

På slätten upp mot Lidköping hade vi motvind och sida mot. Farten sjönk något men mer för andra än för oss. Vi plockade många grupper här. Ända till Nicklas punkterade någon kilometer före depån i Lidköping och ett par grupper passerade oss istället.

Efter Lidköping ska man upp på Kinnekulle. Här brukar vi ha tävling upp. Jag har en dalande trend eftersom jag var tvåa för två år sedan, trea i fjol och naturligtvis slutade jag fyra i år. Johan drog längsta strået i år igen - vi får nog snacka ihop oss om någon taktik till nästa år... :)

Väl i Mariestad var det, som traditionen bjuder, dags för en Mariestad.

En del verkade trötta på söndagsmorgonen:

Innan start verkade det som Kjell gett upp. Det var mera "kör så mycket det går.." än lugnt och fint.

Körde gjorde vi också! Tredje dagen med ett rejält leende på läpparna och vi rullade in i Örebro med 35,1 km/h i rullsnitt. Lite mosiga men glada!

Det var lika roligt i år också. Att vi dessutom fick bästa vädret på 30 år gjorde ju inte saken sämre!

Halva Vättern!

Idag vaknade jag till en härligt morgon. Nästan vindstilla och löfte om sol under dagen!

Jag rullade in till IP i Motala till kl 9:00 för att köra lite lördagsträning med Maif CK. Det var utlovat en tur till Norsholm.

När jag kom in till stan visade det sig dock att de flesta ville hänga på Halvvättern för funktionärer som gick idag.

Sagt och gjort! Ett trettiotal cyklister drog iväg med en dragvillig grupp främst och ett gäng på rullen bakom. Redan tidigt på förmiddagen blåste det dock upp och eftersom vinden var sydostlig blev det en runda med mycket sidvind vilket innebar att alla fick jobba bra för att hålla farten uppe.

Innan Borghamn frågade Johan om vi inte skulle trycka på lite. Jag drog upp en fartökning till 57-58 km/h men när Claes tryckte till på utsidan i öer 60 blås hade jag ingenting att sätta emot. Ingen skylt där i varje fall.

Depåstopp i Borghamn.

I backen upp på Omberg sprack gruppen upp rejält. Längst fram gick det undan och när vi dessutom fick ett par som gick loss var jakten igång!

Vi återsamlades och rullade vidare ner mot Gränna. Vid avtagsvägen upp mot Tällekullen finns en rastplats där vi hade nästa "depåstopp". Det är bra med följebil! Jag konstaterade dock att det var många brott mot 60-cm regeln...

På väg hemåt hann vi med ett fikastopp i Väderstad också. Dessförinnan hade jag försökt mig på en 700 metersspurt på skylten. Med 200 meter kvar hade jag fortfarande 15 meters lucka men mjölksyrestinna ben gjorde att jag tvärdog och skylten blev ett lätt byte för någon annan. Bara att konstatera att en 40-milare ett par dagar innan inte är någon kanonuppladdning för spurter...

Jag genade från Skänninge och hem så jag körde inte hela riktiga rundan. Distansen blev dock mer än väl Halvvättern eftersom jag cyklade in på morgonen också. Hur som helst var det en underbar cykeldag med härligt sällskap, sol och doften av nyutslagna rapsfält över hela slätten.

Imorgon är det söndagsträning med Maif CK. Då blir det Omberg igen!

Läpparna små utav köld äro blå!

Om jag inte visste att jag kunde frysa fick jag lära mig det den hårda vägen idag. Mer om det senare.

Torsdagen började med uppstigning klockan tre på morgonen. För att vara 40-mila-randonneur måste man vara morgonpigg. In med så mycket risgrynsgröt som jag klarade av och sedan iväg till Linköping för start. Det var ett sammanbitet gäng på åtta personer som drog iväg klockan fem.

Än så länge är vi torra!

Första stämpeln var Åtvidaberg. Inget fik öppet vid halv sju en helgdagsmorgon så det fick bli en kort paus för att lätta på trycket och sträcka på benen lite. Fortfarande torra men rätt nedkylda - det var kallt på morgonen.

Efter Åtvidaberg är det en låååååång uppförsbacke. Plötsligt hoppar det upp två rådjur på vägen - lika överraskad som vi över att möta någon så tidigt på morgonen.

Överhuvud taget blev det en runda med många djur. Fem rådjur, en räv, en hare, en ekorre och ett oräkneligt antal katter.

Efter åtta mil har det varit ett antal uppförsbackar och utsikten blir därefter.

Efter tolv mil var vi i Vimmerby. Vi stannade på macken och fick omgående en ny supporter.

Kolla ner till höger - vår nya supporter.

Vinden började vara riktigt elak nu och den skulle bara bli värre och värre under dagen. Regnet började komma också och skurarna avlöste varann. Björn fick soppatorsk och blev rejält trött och som lök på laxen fick vi dagens första punktering när Henrik räkade köra på en sten.

Tomt!

I Kisa efter 17 mil tog vi en synnerligen vältimad paus på Cafe Columbia. Medans vi fikade så kom det en rejäl regnskur men lagom tills vi kom ut igen var den borta.

Vi passade också på att läsa om en Amerikaemigrant som återvände från det stora landet i väster. Han berättade att i Amerikat hade man fångat en kanin som var grymt stor. Den vägde 63 kilo och de var tvugna att använda en grizzlybjörnfälla för att fånga den...

Nästa stopp var Torpön. Hit måste man åka färja. Vi träffade ett par andra cyklister på väg över. De blev lite imponerade av vår runda och förmodligen av hur mycket vi lyckades klämma i oss av pannbiffar och potatis.

Själv började jag frysa rejält och trots bra matintag och värmande kaffe blev det värre och värre. Läpparna började bli blå och kylan tog ner både humöret och förmågan. Till Gränna gick det dock hyggligt och med bara tolv mil kvar borde det här väl kunna ordna sig - eller?

Under matstoppet frös jag bara mer och mer och trots att vi satt inomhus drog jag på mig alla kläder jag hade. Läpparna såg fortfarande ut som om jag hade frossat loss i blåbärssylt men jag mådde riktigt kass. Väl uppe på cykeln brukar man komma tillbaka på några kilometer men nu fick jag helt enkelt inte upp någon värme alls i kroppen.

I Vadstena sex mil senare stannade vi för sista fikan och nu började jag ändå känna mig skaplig igen.

När vi skulle iväg igen satte jag mig på cykeln och åkte ungefär tio meter. Då ropade Björn att han hade punka. Jag frös nu rejält igen och därför klev jag bara av cykeln och gick raka vägen in på affären där vi stannat.

När punkan var fixad slog vi på lyset och begav oss hemåt. Nu hade vi vinden i ryggen ordentligt och det gick på i hög fart över slätten. Tiden blev inte mycket att skryta med men det här är inte direkt en runda som inbjuder till rekordtider. Vädret gjorde sitt till också och efter dusch och fika var jag inte hemma igen förrän efter midnatt.

Lite segt var det att gå upp och jobba i morse...

Nya tag imorgon - då blir det nog cykling med Maif Ck!

Cykelglädje!

Idag fick jag verkligen lära mig lite om cykelglädje! Ibland kan man känna att det viktigaste som finns är att köra så fort det bara går - och gärna stänka av så många man kan utefter vägen. Inget kan dock vara mer fel...

I Maif delar vi upp våra söndagsträningar i fyra olika fartgrupper. Den långsammaste går i ca 24 km/h och det var där jag skulle vara gruppledare idag. Eftersom vädret var helt underbart var vi otroligt många som kom till träningen den här söndagen - ca 120 st skulle jag gissa på.

Fjorton av dessa ville köra med mig och vi drog iväg mot dagens fika som skulle bli på Jennys i Berg.

Glada cyklister!

I 24-gruppen kan man verkligen känna cykelglädjen. Glatt humör, alla väntar in, är måna om varandra och stressar inte. Dessutom massor av glada skratt. De som är med blir lika trötta som i vilken annan grupp som helst men det känns som det är "mer" ok i den här gruppen.

På Jennys blev det trångt när alla cyklister dök upp:

Hutlöst pris på fikandet dock - 50 spänn för en kopp kaffe och en liten macka = välj något annat ställe!

Hem fick vi motvind och det gick lite tyngre. Farten sjönk någon kilometer men i Motala hade vi ändå ca 25 km/h i snitt,

Fantastiskt kämpat av alla som var med och stort tack för en riktigt trevlig cykeltur! Vill du uppleva cykelglädje är det bara att välja 24-gruppen!

Sidvind och spända muskler

Igår blev det en extra vilodag för Lundgren. Det är inte så vanligt att jag tar vilodag på en lördag under våren men jag behövde den. Inte så mycket för att vila från cyklingen men desto mer för att hinna ifatt lite här hemma. Att det dessutom blåste halv (eller hel) storm över slätten gjorde valet ännu lättare.

Idag samlades Anders, Jonas och jag i Fornåsa vid 8:10 och körde mot Motala. Eftersom det blåste rejält idag också och fick vi slita ordentligt i motvinden. Naturligtvis spännde vi musklerna och vi var lite lagom mörade redan innan träningen startat.

En som länge eftertraktat att vara med på bild här på bloggen är Magnus - därför tog han "min" grupp idag och höll sig framme när jag hade kameran uppe :)

Det bar iväg i ett rasande tempo över slätten i rejäl medvind. Det stönades lite men de flesta var glada och nöjda över att trycka på och njuta av att det går lätt.

På grund av 10-mila-orientering i Kvarn hade Ronny lagt om dagens tur lite grann så efter att tagit oss till Ljungsbro bar det av norrut mot Tjällmo och dagens fika.

Måste vara en riktigt bra dag för de fikaställen vi besöker. Plötsligt dyker det upp 100 cyklister och köper kaffe, macka och bullar.

Vi fortsatte mot Godegård - vissa lite tröttare än andra men alla på bra humör:

Efter 12,5 mil var vi tillbaka i Motala med ett rullsnitt runt 31 km/h - ganska perfekt med andra ord.

Det återstod dock knappa två mil för gänget från Fornåsa. Jag gjorde mitt bästa för att köra sönder Anders och Jonas men det visade sig vara en svår nöt att knäcka. När Anders och jag trodde Jonas gett sig kom han farande i 50 knyck och så var jakten igång igen.

In mot Fornåsa-skylten lät Jonas mig ta en lång dragning i sidvinden. Han gick dock fram och ökade lite för tidigt och jag lyckades uppbåda mina sista krafter och ta mig förbi - mogna män som vanligt...

En härlig dag på cykeln var det i varje fall - tack till alla som var med. Bra kämpat!

Randonné med hög mysfaktor

1 maj kan man ägna åt olika saker men min tisdag var uppbokad för randonné 300 km i Linköping.

Nytt deltagarrekord - 8 st hyggligt jämnstarka cyklister och en väderprognos som såg nästan för bra ut!

Enda smolket i min glädjebägare var att jag inte riktigt visste vad jag skulle åka på eftersom jag har ett jättehaveri på mina cyklar för närvarande. Jag grävde så långt in i mitt garage som det förmådde och hittade min första racer - inköpt våren 2001.

Min gamla Cresent led en sorglig brist på kärlek och omvårdnad och därför ägnade jag måndagskvällen åt att byta drivlina och lite annat som behövde service. Jag var lite nervös över hur den skulle hålla men alla farhågor kom på skam. Min gamla ögonsten tog mig hela vägen runt på ett förtjänstfullt sätt och hjälpte mig dessutom att ta tre skyltar!

Pärlan!

Start klockan 7.00 som vanligt på en 30-milare. Vädret var kanon från början och i Åtvidaberg fick vi lätta lite på klädseln. Vidare genom skogen till Rimforsa där första fikandet blev på Statoil.

I skogen mellan Rimforsa och Ulrika fick P-O sin första punktering av två. Han var rasande snabb på att byta slang men lyckades få till en vacker pb-rand:

Vi tutade vidare mot Ulrika där jag tog skylten efter en vacker spurt! Genom skogen till Väderstad och vidare till Omberg och Stocklycke gick det lätt i medvinden.

Efter en rejäl lunch satte vi oss på cyklarna igen och njöt av väder och utsikt över Vättern.

Över slätten blåste det åt alla möjliga håll men aldrig riktig medvind. P-O fick en punktering till och vi fick en chans att vila lite.

Väl i Borensberg blev det fika igen för att stärka oss för de sista åtta milen. Borensbergsskylten tog jag efter en väl avvägd långspurt :)

Från Borensberg åkte vi mot Ljungsbro där vi kunde se Linköping på andra sidan Roxen. Vi skulle dock ta vägen runt och hade Norsholm som nästa mål. Det blev ännu en Statoil-fika innan vi avslutade hemåt.

Just fikaställena var det enda bekymret egentligen. Tre bra ställen i Rimforsa, Väderstad och Norsholm var tokstängda när vi dök upp...

Efter knappt 31 mil och drygt 10 timmar rulltid var vi tillbaka i Linköping!

Idag blev det uppstigning tjugo över fem för cykelpendling till Linköping. Anders och jag tog oss in till stan och började dagen med en fika på Tannefors Hembageri strax efter kl 7:00.

För första gången på länge höll vi oss hyggligt i skinnet och försökte inte köra varandra sönder och samman....

Nya tag imorgon bitti!