Cykel och gips

Den här veckan har jag fått till tre dagars pendling. Det ger mig värdefulla mil utan att inkräkta för mycket på livet i övrigt.

Så här kul är det att pendla - eller svider det???

Min nya roll som kombinerad butler/kock/städare/logistikansvarig där hemma tar onekligen en hel del tid. Å andra sidan kan jag inte begära att Kattis ska göra så mycket. Operation av hälsenan och åtta veckor i gips - jag kommer att vara helt slut...

Undrar vad doktorn tänkte när han markerade på knät - kunde blivit opererat där också!

 Tänkte dessutom lägga av med rödtjutet - tog till drastiska åtgärder idag...

Blev lite dåligt med tid till träning idag men efter att ha skjutsat dottern till Borensberg blev det lite lekstuga i skogen med MTB i varje fall. Inte så blött i skogen men lite snö här och var.

Vädret lockade inte till att köra landsväg direkt. Snö och storm är inte så kul. Med Maif-cyklingen imorgon lär det ändå bli 30 mil den här veckan så det känns ok ändå.

Inte bara sida mot

Nej ibland blir det faktiskt mot helt och hållet.

Hustruns ben

Akuten på Motala lasarett måndag kväll - hälsenan avsliten.

Bye, bye Gran Canaria.....

Mest synd om hustrun faktiskt - blir nog några veckor i gips det där!

Sida mot - alltid sida mot

Idag blåste det friskt över Östgötaslätten. Eftersom jag var orolig att försova mig så satte jag mobilen på 06.30 imorse eftersom jag inte var säker på om den ställde om sig själv eller inte. Då tänkte jag att jag skulle hinna till mit möte med Johan i Klockrike oavsett.

Naturligtvis ställde mobilen om sig själv så jag gick miste om en timmas sömn.

På väg mot Klockrike var det sida mot. Jag hittade Johan som dagen till ära hade en ny sadel och vi tutade vidare mot Linköping för en tur Roxen runt. Vi tog Linköping först för att komma undan så mycket motvind som möjligt - tjenare...

Sida mot till Linköping och sida mot på östra sidan om Roxen.

I Norsholm var det stängt på båda fiken. Vi väntade ett par minuter så öppnade ICA och vi kunde proviantera lite.

Nu kändes det som om vinden vred och även på den här sidan Roxen blev det - sida mot!

Trots allt en grym runda med trevligt sällskap och knappt 12 mil till till räkneverket.

Ömma fötter och en kanelbulle i Väderstad

I onsdags kväll skulle jag följa med min fru och dotter på ett Core-pass nere i Borensberg. Det blir bra tänkte jag - då kan jag springa hem.

Core-passet blev inställt så istället drog jag lite i styrketräningsmaskinerna innan jag stack iväg på 11 km löpning. Hustrun och dottern skulle hålla på ett tag till.

Med tre kilometer hem mötte jag en bil. Jag höll åt sidan, trampade i ett hål i vägkanten och gjorde en vacker dykning på asfalten. Slog mig rejält blodig på höger hand och knä och förstörde bästa löpartightsen. Dessutom trampade jag snett som aldrig förr.

Att springa hem var inte att tänka på så jag började stappla längs med vägkanten. Snart kommer ju hustrun med bilen så det blir väl ingen lång promenad...

Efter att ha haltat ett par hundra meter blåste hustrun förbi - utan att stanna. Jag haltade vidare hem nu även lite sur...

Foten var svullen som en julgris och blodet rann längs med högerbenet. Så här ser vänstern ut ett par dagar senare. Som ni kan se har den fått en vacker blågul färg från tårna till hälen! Svullnaden är dock på väg ner.

Trots allt känns det bättre när jag rör på den och jag har inte särskilt ont. Cykla går alldeles utmärkt så idag stack jag iväg en sväng på eftermiddagen.

Någonstans mellan Västra Harg och Strålsnäs hörde jag ett brak i skogen till vänster om mig. Jag tittade till och så ett stort älgarsle försvinna mellan träden. Tur att han inte var på vägen.

Jag tog vägen förbi Väderstad och till min stora glädje var Centralkonditoriet öppet. Jag har sagt det förr - det måste testas om du har vägarna förbi!

Efter Väderstad blev det bättre vindar och farten steg. På ett ställe gick det över 50 knyck i medvinden - underbart!

Mötte många cyklister idag också, bl.a. Fredrik som var ute och rastade sin Trek. Stark såg han ut också!

Väl hemma blev det badkaret. Jag tog tillfället i akt och avlägsnade kroppsbehåringen söder om kalsongnivå - är det vår så är det!

Nya tag imorgon - Roxen runt på programmet!

Perspiration och inspiration

Ja dagens rubrik får kanske en och annan att undra. Det är egentligen väldigt enkelt - första delen av rubriken står jag själv för - andra delen kommer längre ner i inlägget.

Efter en 11-milarunda igår tänkte jag mig något kortare idag. Det blev det också - bara drygt 9 mil. Vädret var på min sida idag, d.v.s. sida mot mest, men så lätt ger jag mig inte.

Idag var fickorna fyllda med energi:

Det var ganska många cyklister ute idag. Mötte Tommy utanför Mjölby - såg stark ut som vanligt. Dessutom såg jag många andra, som ännu inte hunnit bli så starka.

För några år sedan hade jag varit supernöjd att starta min träning så här års - om jag lyckades få ihop 150 mil fram till Vätternrundan skulle jag känt mig som en elitcyklist. Nu är man nästan besviken om man inte har 150 mil i benen innan jag sätter mig på racern. Ambitioen förändras med tiden minst sagt.

Lite dålig bild här men det är två stycken borta vid kraftstolpen. Dags att skicka i en högre växel! Jakten kan börja!

Lyckad helg för min del. Cirka 20 mil landsväg känns helt ok. Ikväll har jag dessutom lovat att följa med hustrun på ett Core-pass. Kan nog bli spännande...

Sedan var det det där med inspirationen. Jag brukar ibland skriva om människor som inspirerar mig att träna. Det är sällan världsstjärnor som får stora rubriker utan snarare "vanliga" människor som gör något ovanligt.

Här är en blogg som ni ska följa de kommande tre månaderna eller så. Björn Suneson kommer att göra sitt tredje coast to coast - springande. Finns bara ett ord - fantastiskt. Startar imorgon 19/3 kl 10.00 (amerikansk västkusttid).

Racerpremiär

Idag kunde jag inte låta bli. Utan träning i en hel vecka på grund av en rejäl förkylning och fem grader plus på termometern - det fick bli premiär med racern.

Trots lite regndroppar gick det alldeles utmärkt. Det är inte mycket grus på vägen så länge man håller sig från cykelbanorna.

Det kändes lätt och fint. Vinden var visserligen lite besvärlig men vad gör det när man rullar på 24mm-däck?

Det gick bra första 85 km. Sedan började distansen, förkylningen och vinden ta ut sin rätt. Plötsligt var benen tomma och krampkänningarna började göra sig gällande. Med ytterligare ett par dryga mil hem började jag misströsta lite. När jag dessutom reste mig i en backe och fick så kraftig kramp att jag tvingades ner på sadeln igen blev det riktigt tungt.

Väl hemma blev jag utskrattad av mina barn eftersom det var rätt plågsamt att ta av mig skorna. Den enda som inte skrattade var min hund - hon hade tagit paus i trappan som vanligt.

Nya tag imorgon igen!

Multiresistent

Härom veckan satt jag på jobbet och dummade mig med att kalla mig själv för multiresistent. Bara för att mina arbetskamratermoch deras barn låg däckade i den ena förkylningen efter den andra.

I veckan som gått fick jag igen allt med råge. Jag föll ihop i soffan och har inte rest mig därifrån sedan dess.

Jag har fått gott sällskap av min hund och vi har tillsammans kört ett James Bond - marathon de senaste dagarna.

En trofast vän! Vi gillar nog Goldeneye bäst både hon och jag!

I fredags dök det upp ett litet paket från Frankrike. Medalj, stämpelkort, resultatlista och inte minst en DVD från den lilla turen i la France i somras.

Det var en rätt bra film som bland annat följde tätgruppen. De med följebilar, folk som tog hand om cykeln och andra som matade dem medans de sprang till kontrollen. Kändes lite annorlunda än mitt och de flesta andra deltagarnas PBP. Filmen väckte många härliga minnen och suget efter långloppen är stort!

Annars är det rätt motigt just nu. Min älskade gamla mamma tackade för sig för en dryg vecka sedan. Jag saknar henne som tusan men det är bara att konstatera att jag inte kan göra mer än att vara ledsen. Jag vet att det är livets gång men det spelar ingen roll - det gör ont i alla fall.

Jag hoppas att jag kan resa mig igen så att jag får igång träningen till sommarens äventyr.