Härom veckan satt jag på jobbet och dummade mig med att kalla mig själv för multiresistent. Bara för att mina arbetskamratermoch deras barn låg däckade i den ena förkylningen efter den andra.
I veckan som gått fick jag igen allt med råge. Jag föll ihop i soffan och har inte rest mig därifrån sedan dess.
Jag har fått gott sällskap av min hund och vi har tillsammans kört ett James Bond - marathon de senaste dagarna.
 |
| En trofast vän! Vi gillar nog Goldeneye bäst både hon och jag! |
Det var en rätt bra film som bland annat följde tätgruppen. De med följebilar, folk som tog hand om cykeln och andra som matade dem medans de sprang till kontrollen. Kändes lite annorlunda än mitt och de flesta andra deltagarnas PBP. Filmen väckte många härliga minnen och suget efter långloppen är stort!
Annars är det rätt motigt just nu. Min älskade gamla mamma tackade för sig för en dryg vecka sedan. Jag saknar henne som tusan men det är bara att konstatera att jag inte kan göra mer än att vara ledsen. Jag vet att det är livets gång men det spelar ingen roll - det gör ont i alla fall.
Jag hoppas att jag kan resa mig igen så att jag får igång träningen till sommarens äventyr.
Men Mats då - Jag känner med dig. MEN Jag vet att du kommer igen. Låt det ta den tid det behövs från sjukan (du har ju hunden) och Låt din mamma vara med dig i tanken - måste bli ngt lättare med tiden.
SvaraRaderaVar iaf trevligt med medaljen.
Sköt om dig....Kram
Hej Marie, jag kommer nog igen ska du se.
SvaraRaderaDet jag inte kan göra något åt får jag försöka komma över. Mamma är alltid mamma och jag har bara ljusa minnen av henne.
Förkylningar brukar ju snart ge med sig också och än är det långt kvar till Sverigetempot!
Kul att äntligen få medaljen, och den där videon väckte många minnen till liv!
/Mats