Ibland får man lida för sin sport...

Efter att ha följt väderleksrapporterna på yr.no hela veckan var jag nog ganska klar över att lördagens randonné från Linköping inte skulle bli en orgie i vindstilla och solsken, men man hade kanske hoppats på lite bättre utdelning vädermässigt.

Starten från Linköping var dock torr. Vi var sju stycken som drog iväg för att köra hela sträckan på drygt 21 mil.
Efter bara en mil lyckades vi köra fel. Kalle som hade koll på banan var lite efter för att se till så att Marie kom in på rätt avtagsväg. Vi andra kom på vårt misstag efter några hundra meter och vände. Såg nog rätt kul ut för Stureforsborna. Först kommer Kalle i full fart för att jaga ikapp oss. Efter några hundra meter kommer ett gäng till som kör som idioter för att hinna ikapp Kalle... Efter att ha fångat in utbrytaren samlade vi ihop oss lite och stannade för att dra på regnjackorna eftersom det nu behagade att droppa lite på oss.

Regnandet blev bara värre och värre och efter att ha tappat en av ranonneurerna var vi fem kvar vid första stämpeln i Ringarum. Tre grader varmt och ösregn hade gjort oss rätt nedkylda och framför allt led vi över frusna fingrar. Efter att ha stämplat, köpt trädgårdshandskar och blött ner hela affären drog fyra av oss vidare mot Valdemarsvik. Rikard vände hemåt och det var inte utan att vi andra kastade lite avundssjuka blickar efter honom.


Väl framme i Valdemarsvik lyckades vi blöta ner golvet i Statoilmacken så till den milda grad att mackkillen gjorde i ordning skurmaskinen för att sätta fart så snart vi var ute igen.

Vi fikade, åt korv och köpte upp hela mackens förråd av diskhandskar. Därpå följde en intressant diskussion om tajta trikåer, latex, ridpiskor och vaselin...

Snart var vi ute på vägen igen för nästa mål - Rimforsa. På vägen stannade vi i Falerum för att kontrollera om det var bäst att ha gummihandskarna utanpå eller innanför de vanliga - jag vet egentligen inte riktigt vad vi kom fram till. Vi fick dock många frågande blickar där vi stod - fyra cyklister hopträngda i en liten busskur som skydd mot regnet som inte visade några som helst tecken på att avta.

Efter att ha tagit Rimforsaskylten kunde jag nöjd svänga in mot pizzerian där vi bestämt att stanna. Där inne var det varmt och skönt och eftersom vi var rejät hungriga tog vi god tid på oss att få mat och kaffe i våra nu nästan djupfrysta kroppar.

Höjdpunkten här var nog när Daniel skulle trycka i sig en korv med risgrynsgröt (vad är det för fel med gel som vi vanliga dödliga kör på?). Frusna fingrar gör att finmotoriken blir lite taskig så han fick all gröt i händerna istället. När han försökte resa sig fick han kramp och blev naturligtvis utskrattad av sina elaka cykelkompisar...

Anders laddade med en klubba inför hemvägen...

Tillbaka till Linköping var det motvind och regnet piskade i ansiktet, men eftersom målet var nära krämade vi ur det sista.

Kalle snodde nesligt Linköpingsskylten (den stod ju bakom ett träd - och det visste den rackaren) men det var honom väl unt. Han hade tagit mycket jobb trots att han enligt egen utsago var otränad.

Dagen kan sammanfattas i blöt, iskall, skitig och alldeles, alldeles underbar... Det blir sannerligen en runda att minnas lång tid framöver. Inte bara för att det var jobbigt - det var kul också. Det var mycket skrattande åt vädret, varandra och oss själva.

En extra applåd till Anders som kämpade hårt trots att han var trött. Marie ska också ha en stor applåd. Hon tog sig imål efter att ha kört själv alla milen. Det krävs det karaktär för att klara!

Trots att det var kallt kändes dagens 14 mil söndagscykling med Maif som lite nedvarvning i jämförelse med gårdagen...

http://connect.garmin.com/activity/32605096