Veckans ligist

Till veckans ligist utnämns, utan tvekan, min fru. Helt utan egentlig anledning red hon ner Anders brevlåda. Hon kom farande som ett jehu ut ur skogen, i bredsladd rammade hon brevlådan varefter hon fortsatte i galopp utan att (kunna?) stanna. Blir till att ta med hammaren och laga den där brevlådan någon dag.

Härifrån kom hon - marodören!

Efter en okulärbesiktning av brevlådan på lördagsmorgonen tog Anders och jag en cykeltur. Norr om Göta Kanal genom skogen bort mot Ljungsbro fick det bli. Vi pratade om ditten och datten och kilometrarna rullade på så bra att jag helt plötsligt blev överraskad över hur långt vi hade hunnit.

Vi passade på att prova ett nytt fikaställe också. I Vedugnsbageriet i Maspelösa serverades kaffe och helt underbara kanelbullar.

Idag blev det ett nytt pass, men på egen hand. Rullade mot Varv på välgrusade vägar:

Kände mig rätt sliten idag så det gick inte speciellt fort. Fort gick det dock för en kille i en mörkgrå Toyota som jag mötte mellan Varv och Ask. Det är en smal väg i vanliga fall och när den är plogad så att det inte går att se var vägen slutar och diket börjar kan det vara lite otäckt att cykla för långt ut.

Den här bilisten struntade dock i det mesta vad gäller medtrafikanter och blåste mot mig i minst 80 knyck med en dryg halvmeter tillgodo. Jag skrek SÄNK FARTEN! - det såg han nog för en liten bit senare kom han på sidan och undrade vad jag ville.

Efter att ha förklarat att jag tyckte att han kört lite väl fort undrade han varför jag cyklade på den här lilla vägen. "Eftersom det är så lite trafik och för att de flesta inte kör så fort." svarade jag. Då mumlade han något som jag inte hörde och dröp av.

Han tycker förmodligen jag är en riktig idiot som överhuvudtaget är ute och cyklar - och speciellt mitt i vintern. Det han missar är dock det faktum att vägen inte bara är till för honom och för bilister. Den är till för trafikanter vare sig det rör sig om cyklister, fotgängare, bilister eller traktorförare. Gemensamt för oss alla är att det gäller att visa hänsyn till varandra. Vi cyklister är inte alltid experter på det men alla måste bjuda till lite för att det ska fungera. Jag tror nog att min vän i Toyotan fick en liten tankeställare i alla fall.

En riktig idiot.

Efter att ha duschat så gick jag och hälsade på pappa. Han bröt lårbenet härom veckan men verkar vara på väg tillbaka igen. Segt virke i gubben - får hoppas att något av det gått i arv.

Imorgon drar jag till Stockholm igen. Tre spinningpass inplanerade i veckan så nu börjar det likna nåt!

Soppatorsk

Efter min katastrofala vägning på nyårsdagen var det så dags att ta itu med det som måste göras. Efter att ha tillbringat onsdag, torsdag och fredag i Stockholm med diverse restaurangbesök var träning lördag OCH söndag ett absolut måste.

Drog iväg på lördagsförmiddagen i finvädret över slätten.

Vad sägs om ett litet hus på landet?

Det gick helt ok tyckte jag - såpass ok att jag var påt igen på söndagen. Helt plötsligt var vädret sämre med lite regndroppar och ganska halt ute.

På något ställe var det till och med lite svårt att komma fram:

Någon som har ett par simfötter?

 Mildvädret gör att det uppstår lite nya spännande sjöar här och var:

På en del ställen är det nog lite väl mycket vatten:

Mitt försök att inta lite mindre av alla de där goda kolhydraterna gjorde att bränslet i kroppen tog slut när jag hade någon halvmil kvar hem. I knapp styrfart rullade jag sista biten hem och slog ihop innanför dörren.

När jag hade samlat ihop småbitarna åkte vi till stallet hustrun och jag. Vår islandshäst hade tappat en sko så rida var inte att tänka på. En liten promenad fick det bli.

"Sluta rycka i kopplet matte!"

Passade på att prata med min andra kompis också.

Idag måndag bar det av till Stockholm igen. För att göra lite nytta har jag investerat i ett träningskort på Friskis & Svettis. Jag passade på att köra mitt första spinningpass för säsongen - 75 minuter backe. Kändes som en lite lagom start! När jag kom dit visade det sig vara ändrat till 75 min långa intervaller - tackar, tackar...

Eftersom jag hållit inne med kolhydraterna och rent allmänt undvikit att äta tog det ca 30 minuter in i passet innan jag tvärtystnade. Jag har varit där förr och vet att jag inte kan prestera om jag inte har energi att går på men nu var det bara att göra det bästa av situationen och försöka bränna lite fett istället. Hasade mig hemåt och duschade och åt lite gravad lax som tröst.

Det kommer att kännas bättre efter några pass (hoppas jag i varje fall). Jag bokar väl ett spinningpass på torsdag också!

Vår i luften

Ja idag var det nästan som vår i luften. Solen tittade fram och även om vinden svepte över fälten hemma så var det aldrig särskilt kallt.

Efter att ha vägt in på 89,4 kg i morse var det dags att "tända" nyårsraketen och försöka ta bort ett tiotal av dem.

Det fick bli en cykeltur på min korta favoritrunda. Den är ca 36 km och på sommaren kör jag den som snabbrunda på en dryg timme men så här års får man lägga på en halvtimme i varje fall.

Att mildvädret gått hårt åt snön är ingen överdrift precis. Här brukar det inte vara någon sjö:

Det var inte bara jag som lockats ut av det fina vädrer. Jag mötte tre cyklister till på rundan. Hälsade gjorde jag allt men jag vet inte vem det var eftersom jag kör utan glasögon. Börjar bli rätt besvärande faktiskt - svårt att se skyltar och GPS:n också.

Väl hemma var jag trött och sliten men ändå lycklig att ha varit ute.

Följde med Katharina till stallet och hjälpte till att borsta och mocka medans hon fick ta hand om ridningen. Efter sista fallet från hästryggen är mitt självförtroende lite stukat så jag tar det lite försiktigt med ridningen.

Imorgon bär det av till Stockholm. De där 11 lediga dagarna i rad gick fort. Men det är bara tre dagar till helgen och då hoppas jag kunna rulla cykel igen.

2012

2012 blev ett rätt så omtumlande år för herr Lundgren. Det har varit ovanligt mycket upp och ner under året och även om topparna har varit höga så har dalarna varit djupa också.

Jag hade planerat att året skulle bli ett mellanår i träningsväg. Efter Paris-Brest-Paris 2011 så tänkte jag få tillbaka suget ordentligt innan jag planerade något nytt. Det höll bara några dagar in i januari då jag skickade iväg ett mail som skulle får konsekvenser längre fram.

Från början planerade jag in löpning på ultradistans i Skövde i mars. Jag gick ut hårt med långa pass redan från början. Det fick jag betala för med ont i högerknät och det var bara att ställa in löpningen.

Cykelträningen gick dock kanon i början av året. Redan i mitten av februari passerade jag 100 mil och jag kände mig hellyckad. I början av mars vände det tyvärr i och med att min mamma gick bort.

När sedan hustrun slet av hälsenan också så körde träningsupplägget i diket. Egentligen var det kanske alldeles utmärkt för mina resultat fast det fattade jag inte då. Helt plötsligt var bara det mesta upp och ner.

Inte roligt det här - värre för Katharina än för mig dock.

Jag lyckades hur som helst klämma in årets första randonné. Det blev en 20-milare från Linköping i strålande vårväder.

En av mina höjdarrundor denna säsong var som gruppledare för Maif CK:s 24-grupp i början av maj. Så mycket glädje, skratt och hjärta upplever man inte varje dag som cyklist.

Jag klämde också två 30-milare på våren med målet att toppa med en 40-milare i mitten av maj. Den 18:e maj blev en minnesvärd historia som jag helst vill glömma... Jag tror aldrig jag frusit så mycket i hela mitt liv. Vädret växlade hela dagen mellan ok och katastrof vilket till slut innebar att jag satt på ett fik i Gränna, iklädd alla kläder jag kunde uppbringa, och frös så jag var blå om läpparna. Hur jag tog mig därifrån begriper jag inte ännu men det är inget jag någonsin vill uppleva igen i varje fall.

Det där blev en minnesbeta som gjorde att jag blev lite orolig för hur det egentligen skulle gå på de lopp som jag planerat under resten av säsongen.

Någon vecka efter detta äventyr var det dags för nästa. Vänern Runt gick av stapeln med det bästa vädret på 30 år. Varmt och gott och en underbart rolig runda som vanligt. Att det sedan skulle bli de bästa sommardagarna på hela året visste jag ju inte då - men njöt gjorde vi alla som var med!

Någonstans här började också formen komma. Den blev bättre och bättre och kulminerade i en riktig urladdning på Halvvättern i början av juni. Om någon hade sagt till mig för ett par år sedan att jag skulle vara snabbast in med en sluttid på 3,44 h så hade jag bara skrattat vederbörande rakt upp i ansiktet - det var helt otänkbart att jag skulle kunna cykla så fort. Det är bara att tacka de övriga i gruppen som var med för en fantastisk dag som jag antagligen aldrig kommer att få uppleva igen.

Grattis till oss alla!

Helgen efter var det Vätternrunda. Det blev en blöt tillställning för de flesta men vi klarade oss ända till Boviken innan vi fick regnet över oss. Vår Sub 9 - grupp var en rörig tillställning men vi lyckades ändå få ihop saker och ting till slut och gick in på samma tid som 2011, d.v.s. 8.33 h.

Det där mailet som jag skrev om i inledningen var anmälan till Sverigetempot. Konsekvensen av det var att jag tog tåget till Riksgränsen i midsommarhelgen. Bara tågresan tog nästan ett dygn så jag begrep minsann att det skulle ta en stund att ta sig igenom Sverige per cykel från Riksgränsen ner till Smygehuk.

Starten gick tisdagen den 26 juni och med en lätt medvind i ryggen tog jag fart mot Kiruna och vidare söderut. Jag hade redan innan start bestämt mig för att göra mitt eget lopp utan att ryckas med av andra åkare. Det gick utmärkt och jag höll mitt eget tempo hela loppet igenom. Jag hade sällskap med Sarbast från Borlänge långa sträckor men så fort vårt tempo blev olika tog vi vår egen fart och träffades igen längre fram.

Resan genom Sverige tog drygt sju dygn. Jag hade säkert kunnat kapa tiden men det var inte mitt mål med den här resan. Ibland är det bara skönt att rulla fram utan att tänka på så mycket annat än att cykla, äta och sova. Låta bli att stressa och njuta av en extra fika någonstans bara för att det helt plötsligt dök upp något ställe mitt ute i ödemarken. Livet blir så där underbart okomplicerat där det svåraste blir att hålla koll på var man ska stämpla startkortet.

Det blev också en resa som fick mig att se hela Sverige. Jag som aldrig varit norr om Östersund tidigare fick helt plötsligt se malmfälten i norr, de enorma skogarna i Norrlands inland, vackra fjäll och ännu mera skog... Det var också lite sorgligt att se hela byar i Norrland som var mer eller mindre igenbommade därför att alla flyttat därifrån.

Något som var helt underbart var all den stöttning jag fick här på bloggen och även via SMS och telefon. Det betydde jättemycket för att orka trampa på söderut.

Min fru hämtade mig i Smygehuk och när jag väl fått upp cykeln på taket och kravlat mig in i bilen dog det mesta av resten av säsongen. Motivationen rann ur mig och plötsligt kändes det viktigt att ta tag i allt det där jag försummat under ett par års tid. Jag började med en ordentlig genomgång av trädgården, målade om huset och umgicks med familjen istället. Visst fortsatte jag att cykla men inte alls i den utsträckning jag gjort tidigare.

I augusti åkte vi till Island för att rida. Jag fick lite mersmak och började följa med min fru till stallet ibland. Vi köpte en häst till och med det så har det blivit lite mera tid på hästryggen i höst istället. På och på förresten - de är inte alldeles pålitliga de där djuren. Jag har trillat av ett par gånger också och det är inte den skönaste av upplevelser kan jag meddela.

Ser lugn ut nu men vänta bara...
 

Ett annat fokus i höst har varit jobbet. Nytt jobb i augusi gör att jag tillbringar mycket tid i Stockholm istället för hemma. Det är ett jobb som jag älskar och faktum är att även Stockholm överraskar positivt. Jag har trivs hur bra som helst.

My (new) hometown!

Så värst mycket träning blir det dock inte. Det syns om inte annat på vågen (och på fler ställen om jag ska vara ärlig...) 90 kilo är farligt nära nu och det är all-time-high för mig. Formen är minst sagt svag och nu behövs snart en helrenovering för att jag ska vara i form till våren.

Jag har lovat mig själv att ta tag i förfallet från och med 1 januari 2013. Min son kallar mig för nyårsraket vilket tydligen är ett slags begrepp inom gymvärlden för de som börjar träna efter nyår och håller på fram till sportlovet då nyårslöftet klingat av.

Jag har ännu inget planerat för 2013 mer än Halvvättern och Vättern med Maif CK Sub 9. Det känns ändå ordentligt motiverande med tanke på att det är flera nya som vill försöka ta sig under nio timmar och då blir jag helt plötsligt någon slags erfaren cyklist som "varit med förr".

Det blir säkert lite randonné också och kanske lite annat kul. Jag ska gå mycket på känsla och känns det bara kul att hålla på så funkar det.

Ett tag övervägde jag att stänga ner bloggen också eftersom jag varit ganska sparsam med inlägg på sistone. Jag har dock bestämt mig för att försöka bättra mig även på den punkten. Lite fler inlägg men kanske inte bara om min träning utan med lite mer varierat innehåll.

Bara att önska er alla ett Gott Nytt 2013 då! Väl mött längs vägarna och på andra håll under året som kommer!

Festivaldags

Ja - den här helgens träning var fylld av festivaler!

När jag var liten cyklade vi runt i grushålan i Lönsås och låtsades att vi körde motocross. Utvecklingen har uppenbarligen inte kommit så långt med mig eftersom jag var tillbaka där vid kvart över åtta på lördagsmorgonen. Enda skillnaden var väl att cykeln var något dyrare och att jag hade hjälm på huvudet.

Jag blev omgående förnedrad och ifrånåkt men eftersom vi körde en varvbana på en dryg kilometer så var det helt ok att köra solo.

Kräkfärdiga grabbar

Med pulsen nära max lyckades vi alla tre köra oss nära kräkfärdiga och med mjölksyran pumpande så tog vi oss sakta hemåt och slog ihop. Själv hade jag dessutom lyckats få både näsblod och ett blodigt knä efter lite markkänning. Jag var dessutom orolig för att min iPhone hade tagit skada i vurpan men den hade räddats av denna stötdämpare:

Lätt mosig

Var rätt så slagen resten av dagen efter denna kräk- och mjölksyrefestival...

Söndagen började 04:10 med att skjutsa dottern till flyget i Linköping. Väl hemma var det ju ingen idé att gå och lägga sig igen eftersom det vankades distanspass. 08:00 på torget i Fornåsa hittade jag Anders och Jonas och vi drog iväg.

Kroppen kändes helt ok och även om Anders försökte köra sönder oss redan efter en mil så hängde jag med. Det gjorde inte Anders bakhjul som punkterade i Mjölby.

...och i Älvestad.

Efter denna punkafestival höll det hela vägen hem.

Det blev ett bra distanspass även om vi fick stanna några gånger. Vi larvade oss med lite skyltspurter också och jag tog rätt många även om Jonas knep Fornåsaskylten.

Imorgon bär det av mot Stockholm men nästa helg tar vi fram cykeln igen. Härligt!

Payback time!

Ja idag var det verkligen payback time.

I våras plågade jag Anders på vår pendlingscykling till och från Linköping. Jag tränade för Sverigetempot, hade många mil i benen och formen var bra. Efter Sverigetempot har våra formkurvor gått åt olika håll kan man lugnt säga. Anders har trappat upp träningen. Pendlingscyklat och kört Cykelvasan på kanontid under tiden som jag har ägnat livet åt att måla hus, putsa trädgården och äta mig tjock och fet.

Klockan åtta i morse stod jag hemma hos Anders för en liten runda med MTB på skogsvägarna runt Borensberg. Det skulle handla om mysrunda men med tanke på att skicket på cyklisterna var lite olika så förstod jag nog att det skulle svida en del innan vi var hemma igen.

Redan i första riktiga backen fick jag släppa lucka och även i övrigt var min andning något mer ansträngd än Anders. Det berodde nog både på att jag var ovan på cykeln men också att vi hade en hel del att snacka om eftersom det var ett par månader sedan vi cyklade ihop.

Efter att ha tagit vägen längs med Göta Kanal hem, träffat lite fårskallar och avslutat med riktig skogskörning var jag rejält trött. Samtidigt var jag sådär nöjd med mig själv som man bara blir efter ett rejält träningspass. Det var trots allt en stund sedan jag körde nästan tre timmar i sträck.

När jag kom hem hade resten av familjen gått upp också och efter lite städning tog vi en tur till stallet. Där blev det dagens andra träningspass med lite ridning.

Lite lagom mör i kroppen nu - får väl göra som hunden.

Bålträning

Det har inte blivit mycket till träning på ett tag nu. Istället har huset hemma fått lite ny färg, min vildvuxna trädgård fått en helrenovering och jag har försökt komma ifatt med alla möjliga saker där jag låg hopplöst efter.

I lördags blev det dessutom en utflykt. Vi packade in oss i bilen och drog till Kinna. Med tillbaka hade vi den här tjejen:

En stark liten rackare är det. Klarar till och med av att bära mig - ridning lär vara bra bålträning.