Nu kör vi!

Nu är det snart dags för mitt första Paris-Brest-Paris.

Jag har tränat för det här i två år. Åkt på träningsresor utomlands. Gått upp mitt i natten för att åka på kvalificeringslopp. Spenderat massor med tid, pengar och familjens tålamod.

Jag har har haft riktigt roligt också! Lärt känna en massa nya människor och lärt mig en hel del om mig själv.

Nu är jag pirrig i hela kroppen och riktigt nervös. Ungarna går och snörvlar och jag är givetvis livrädd att åka på något elände så här de sista självande dagarna.

Cykeln är randonnékittad med navgenerator, stor väska och dubbla baklysen. Själv har jag cyklat över
1 100 utomhusmil sedan 1 januari. Jag har kört hela brevet-serien plus en 100-milare så nog borde jag fixa det här!

Imorgon packar Kalle, Henrik och jag bilen full och drar iväg. Hittar jag någon dator ska jag uppdatera er på vägen - annars kan ni nog räkna med rapport först när jag kommer hem.  Det tar dock ett par veckor eftersom vi tänkte åka till Alperna på en liten "after PBP" innan vi kommer hem - mer om det senare...

Om ni vill hålla koll på mig så ska det funka via den här länken också:
http://www.paris-brest-paris.org/pbp2011/index2.php?lang=en&cat=randonnee&page=suivi_participants

 Mitt frame number är 4677.

Hang with me!

Hur kan man må så bra efter en 40-milare?

Igår lördag var det dags för sista långturen innan PBP. Linköpings 40-milare stod på programmet. Start kl 5.00 från CK Hymers klubblokal kan få även den mest morgonpigge att dra öronen åt sig. När regnet dessutom stod som spö i backen kändes det extra motigt.

Vi drog dock iväg mot Åtvidaberg och efter bara ett par mil slutade regnet. Vägarna som Kalle och Henrik hittat var underbart cykelvänliga och vi såg inte till en bil på flera mil ibland. 

Vi var sex stycken som körde och vi höll snygga tvåpar större delen av vägen.

Första riktiga stoppet blev i Vimmerby efter ca 12 mil. Där höll man hårt på 60 cm - regeln...

Vi fick i oss kaffe, macka, bullar och jag tror någon munk slank ner också...

Lasses bakhjul hade låtit som en speldosa hela vägen från Linköping så han passade på att försöka tysta det med lite olja.

Efter Vimmerby drog vi norrut igen mot Kisa. Här var det stämpling och tankande i ICA affären. Dessutom mer olja på Lasses bakhjul.

Vi fortsatte mot Malexander - nu med motvind i ansiktet. Man insåg också att det här var en riktigt jobbig 40-milare. Det var upp och ner hela tiden och ingen möjlighet att vila.

Trots det var Kalle glad som vanligt. Själv satt jag och funderade på ett lämpligt straff för att han dragit banan på det här sättet. Kanse ta Jönköpings Län - skylten?

Efter Malexander åkte vi mot Torpön. Här fick vi tillfälle att åka båt eftersom vägen liksom tog slut ett par hundra meter.

Vi hade nu kört 22 mil och magen var tom. Vi fyllde på på restaurangen på Torpön och drog sedan vidare.

Innan Tranås dök den där länsskylten upp. Jag låg i perfekt läge för att dra igång en spurt och ta den men väntade tyvärr för länge. Jag hann aldrig upp Kalle som knep den - välförtjänt måste jag motvilligt tillägga...

Väl i Tranås stannade vi och tog en glass. Lasse passade på att berätta målande om andra Örebrocyklisters strapatser under PBP.

Efter detta drog vi vidare de drygt fyra milen mot Gränna. I början kändes det bra men i en uppförsbacke efter ett par mil brann det i mina lår så till den milda grad att jag aldrig trodde jag skulle kunna återhämta mig. Resan in till Gränna blev tung men efter att ha tankat på med kaffe och bulle kändes det bättre igen.

Nu var det inte så många höjdmeter kvar att klara den här dagen och dessutom hade vi vinden i ryggen från och med nu. Vi var snabbt uppe i Ödeshög och drog vidare mot Omberg. Uppe på Omberg var det fantastiskt vackert med solen som sken från väster. 



Plötsligt knakade det till i min sadelstolpe. Hela stolpen satt löst. En av bultarna hade helt sonika bestämt sig för att gå av. Det kändes så där med tanke på att man hade åtta mil kvar att cykla. Jag försökte plocka en skruv från styrfästet men det funkade inte eftersom delar av skruven i sadelstolpen satt kvar i skruvhålet.

Vi kom dock att tänka på ett talesätt som Rikard E. lärt mig: "Det som inte går att laga med silvertejp är trasigt." Sagt och gjort - Kalle hade svart silvertejp med sig som vi lindade runt sadelstolpen sedan körde vi igen. Det gällde bara att sitta "lätt"...

I Vadstena stannade vi och köpte hamburgare. Alla tog 150 grammare utom jag - jag tog en 90 grammare med tanke på sadelstolpen...

Efter Vadstena hade Henrik sadelproblem som gjorde att vi fick stanna till och skruva fast den. Sedan blev det åka av!

Kalle tog en rejäl förning i 40-45km/h hem över slätten. Vi hade 16 h i sikte och stod därför på rejält. Det var en underbar kväll och det kändes härligt att mosa på rejält trots att man har kört nästan 40 mil. Det fanns fortfarande gott om kraft i benen och det var bara att njuta.



Med två kilometer sa jag till Lasse: "Vilken härlig avslutning på den här cykelturen." Ett par sekunder senare var mitt bakdäck platt som en pannkaka och det var inget annat att göra än att byta slang.

Väl tillbaka i CK Hymers klubblokal blev det dusch och lite fika innan det var tid att dra sig hemåt. Den här dörren fick förbli stängd.

16,15 h tog rundan. Det var en helt ok tid med tanken på att jag hade 412 km och 2 750 höjdmeter på min mätare. Rullsnittet blev 31,5 km/h.

Nu blir det bara lite lugn cykling fram till Frankrike. En hel del vila ska det bli också. En som hade tagit fasta på området vila var den här jycken som jag hittade sovande på en gräsmatta på Torpön.



En sjö som gjord för att cykla runt

I början på veckan pratade jag och Kalle om att vi kanske skulle kunna ta en långrunda till helgen. Vi skickade ut meddelanden via mail, Facebook, hemsidor och lite varstans där vi kunde komma på. Rundan som stod på programmet var just Rundan - d.v.s. runt Vättern.

Det dök väl inte upp så jättemånga åksugna direkt...

Ja, ja - två randonneurer backar ju inte så det var bara att rulla på söderut. Härlig medvind gjorde att vi åkte och småpratade i 40 km/h - det går lätt det här!

För dagen var jag uppklädd i ny, kroatisk, cykeltröja med ännu fler glada gubbar på.

Helt plötsligt var vi i Gränna. Där passade vi förstås på tillfället att gå på kondis.

Jönköping nådde vi på 3,20 inklusive fika så jag började fundera på vad jag skulle hinna göra när jag kom hem. Kanske klippa häcken, gräsmattan och rensa alla rabatter...

I Jönköping har de en fin sandstrand (dock inte lika fin som i Motala). Här om inte förr insåg man att det skulle komma att bli betydligt jobbigare på västra sidan av sjön.

Det blev det också. Motvinden ven runt öronen och farten sjönk en hel del. Strax innan Hjo gick dock Kalle fram och tog en monsterförning i 36-37 km/h. Väl i Hjo stannade vi ock köpte glass och som ni kan se av skärpan på fotot skakade jag fortfarande.

Någon mil efter Hjo var jag framme och körde. Plötsligt kände jag hur krafterna började sina i benen och t.o.m. knoppen blev som bortdomnad. Jag sa till Kalle att han nu var på väg att bevittna en riktig bonk de luxe. En tjugominutersförning från Kalle, en hel bar och en halv flaska vatten senare var jag dock tillräcklig människa för att ta mig till pizzerian i Karlsborg där vi stannade för lunch.

Efter pizzan var man som ny igen. Kalle fortsatte mosa på och även jag kunde vid något sällsynt tillfälle hålla farten uppe.

Äntligen nådde vi Hammarsundet och den efterlängtade medvinden. Krafig motvind rakt i nyllet i 15 mil kan ju få även den mest ärrade cyklist att tappa sugen.

När vi närmade oss Övralid sa jag på skämt till Kalle "Vi kanske ska ta Övralidsbacken också?" "Javisst" svarade han. Sagt och gjort! Den där backen är kanske inte så lång men den är fruktansvärt brant. Med 30 mil i benen går det ganska tungt faktiskt.

Väl uppe fick jag kramp i baksidan på bägge benen och var tvungen att sträcka ut en smula...

Efter backen körde vi faktisk lugnt och försiktigt - otroligt moget för att vara oss. Snart närmade vi oss Motala. Vi hade en åktid på ca 9,20 h runt Vättern (inklusive backen) och totalt tog det närmare tolv timmar med alla fika-, mat- och colastopp som vi gjorde.

Idag söndag vaknade man rätt så mör i benen. Men eftersom det var söndagscykling kl 9.00 som vanligt var det bara att dra iväg. Jag cyklade 16 km in till Motala i otroligt lugnt tempo för att få igång benen.

Väl tillsammans med ett 20-tal andra ökade farten betydligt. Vi satte kurs mot Omberg och fika vid Stocklycke. Medvind dit gjorde att farten tidvis var mer än hög.

Det märks att det finns många cyklister i Motala som har bevarat formen efter Vätternrundan. Det är inte bara en som kan gå upp och ta monsterförningar utan varenda en av oss 20 som var med idag kan verkligen trycka på när det behövs.

På väg hem blev det två punkteringar. Det var nästan lite skönt med en stunds vila faktiskt... Snittet blev drygt 34 km/h idag och eftersom jag kör till och från stan fick jag ihop 144 km.

Det var tredje veckan i rad med över 60 mils cykling så nu börjar jag känna mig ganska nertränad. Nu kör jag hårt i veckan som kommer också och sedan sänker jag distansen och tempot två veckor innan PBP för att vara i kanonform (eller något ditåt....).

Beskjuten av ungrare och möte med en holländsk lastbilschaufför...

Efter att ha varit runt i Tyskland, Österrike och Slovenien körde vi vidare mot slutmålet; Pula i norra Kroatien. Här har jag varit tre gånger förut så här känner hittar jag och jag har mina smultronställen.

I år var första gången jag hade cykeln med så nu fick jag också tillfälle att utforska småvägarna på södra Istrien som halvön heter där Pula ligger.

Det är inte alltid så lätt att uttala namnen på alla småbyar...

Med tidigare kännedom av det kroatiska vägnätet föll valet av cykel på min CX. Jag förklädde den dock till racer genom att använda mina egenhändigt byggda hjul med 24 mm Continental GP. Det visade sig vara ett klokt val. Vägarna var i allmänhet rätt ok men på en del av dem lämnade väl beläggningen lite övrigt att önska.

Det är inga våldsamma stigningar men däremot upp och ner hela tiden. Någon femkilometers på 5-6% hittade jag allt också. Dessutom några 10%-are även om de var lite kortare.

Jag använde en vanlig bilkarta för att ta mig fram och det funkade bra även om man var tveksam om vägvalet ibland...

Här och där var det så vackert så man nästan grät.

Det var en hel del andra cyklister ute. Jag träffade bl.a. en norsk skidlärare från Lillehammer som körde MTB i 40 knyck utan att blinka. Dessutom hittade jag den här holländska lastbilschauffören som bland annat körde långtradare på Sverige. Brukade passera Örebro på väg till Fagersta för att lasta.

Han berättade att han varit i Frankrike och cyklat Alpe d'Huez i våras. "Jag klarade tre gånger! Nästa år ska jag tillbaks igen men då ska jag klara fyra!"

En dag när jag var ute och cyklade blev jag beskjuten också. Från baksätet på en ungerskregistrerad bil kom plötsligt strålar från ett par vattenpistoler. Jag träffades av två skott vilket dock kändes ok med tanke på att jag var rätt svettig vid det laget...

Eftersom jag och familjen i övrigt har lite olika intressen så funkade det bra att jag cyklade medans de tog förmiddagens bad- och solpass. Ca 10 mil om dagen blev det över 12 dagar så det är väl godkänt.

Eftermiddagarna ägnade jag åt tvätt. Jag gjorde också det något underliga konstaterandet att diskproppen ännu inte nått Kroatien. Funkade bra med en espressokopp också...

Vädret gick inte direkt att klaga på med 33-34 grader i skuggan och strålande sol. För det mesta var vinden svag men någon dag gick det vågor som var svåra att stå pall för även om jag försökte.

Varmt var det - det var det fler än jag som tyckte...

Sedan var det ju det där med glassen. Världens bästa glasskiosk finns i Pula. Kolla på showen som de här båda bjuder på så får ni se. Man köper garanterat ett par extra glassar bara för att få kolla.

...och så här blev slutresultatet.

Det är svårt att inte vara nöjd när man sitter vid medelhavet och ser solen gå ner medans delfinerna hoppar ett par hundra meter ut i vattnet.

Men allt har ju ett slut och så även semestern. I lördags morse körde vi 230 mil hem. Det gick fint även om vi satt i ett par klassiska bilköer utanför Salzburg och utanför München. Ni vet sådana där som uppstår ur ingenstans och totalt korkar igen motorvägen i ett par mil.

Jaha - bara att börja drömma om nästa års semester alltså!

Nu bryter jag tystnaden

Ja - tyst har det varit här på bloggen de senaste veckorna. Det beror inte på något annat än att jag tillbringat de senaste tre veckorna utomlands och helt enkelt inte brytt mig om att skriva något.

Fast det är klart - jag kan inte låta bli att ge lite smakbitar så här i efterhand.

Efter 100-milaren i början av juli åkte jag hem och packade bilen full med badkläder, fru, barn och cykelgrejor förstås. Sedan bar det av söderut! Det kändes kanon. Det var mycket som behövde vilas i kropp och knopp och jag längtade verkligen efter semester.


Fikapaus på väg mot kontinenten.

Efter nattfärja från Trelleborg lade vi till i Rostock. Bara att börja glida vidare ner mot Berlin, Leipzig och Nürnberg.

I närheten av Nürnberg ligger Hertzogenaurach. Där har Adidas en stor outletbutik där man eventuellt kan göra lite fynd. Kanske ett par gympaskor? Hmm, storlek 55 kanske är i största laget...

Ett par tusenlappar senare drog vi vidare. Vi hittade en liten tysk stad vid Donau - och ett litet klassiskt Gasthof också.

Jajamen - en biergarten och lite weissbier också förstås!

Sedan drog vi på mot Wien. Efter en irrfärd inne i centrum hittade vi till vårt hotell. Ställde bilen och åkte sedan tunnelbana istället. Här hade vi planerat att gå till spanska ridskolan och titta. Tyvärr var alla visningar fullbokade under tiden vi var där. Detta fick min fru att glatt utbrista: "Ja men vad bra! Då måste vi ju åka hit igen!"



Juste ingång till stallet...

Vi fick åka ut till Schönbrunn Zoo istället och kolla in lite andra djur. Den här pandan tyckte dock att det blev i mesta laget med alla som tittade.


Vi drog från Wien utan att ha fått sett några vita hästar. Istället åkte vi ner till Lipica i Slovenien istället. Här ligger ett jättestuteri som tar fram vita Lipizzanerhästar. En del tränar de upp för att ha till uppvisningar.

De här hästarna föds svarta eller grå och sedan blir ca 90% vita efter hand.

När vi kom tillbaka till vårt hotell efter besöket hos hästarna hittade jag en hel busslast cyklister från Schweiz. Då kunde jag inte hålla mig längre - jag tog ner cykeln och tog en tur. Jag hann ungefär en kilometer och sedan hittade jag en underbar backe med härliga serpentinsvängar - ungefär fem kilometer lång. Ibland leker livet för en gammal gubbe! Det kändes som jag skulle kunnat tillbringa resten av semestern med att köra upp och ner där.

Ny dag och nytt turistande - vi åkte och kollade på Predjamski Grad. Ett slott byggt i en grotta i berget. Säkert kallt och dragigt på vintern men minst sagt häftigt. Det finns massor av stora grottsystem i de slovenska bergen och det gäller att inte gå för långt in utan någon som hittar.

 


Slottet från andra hållet (inifrån grottan).

Nej nu var det dags att ta lite seriös ledighet - jag kollade så cykeln var fastsatt ordentligt och sedan drog vi mot Kroatien. Det blir dock en senare historia där jag bland annat ska berätta hur det går till i världens bästa glasskiosk!