Sanningens ögonblick

Ja, äntligen var det dags för sanningens ögonblick. Jag stod på innerplan vid fotbollsstadion i St Quentin en Yvelines och funderade på om det var så smart det här. Två års förberedelser skulle sättas på sitt slutliga prov och omsättas i adrenalin, muskelarbete och vilja för att ta mig i mål i Paris-Brest-Paris 2011.

Det är bara att konstatera från början. Hur noga jag än förberett mig var jag ändå inte förberedd på den fysiska och psykiska bergodalbana det skulle komma att innebära att cykla 123 mil på franska landsbygden. Det är bara något som erfarenhet kan lära dig!



Här var det folk från hela världen!

 Efter att ha fått vänta i solskenet i två timmar så kom vi iväg i andra startgrupp i 90-timmarsgruppen. Ca 500 cyklister drog iväg och vi var några svenskar som försökte ligga tillsammans långt fram i klungan vid bilen för att undvika allt för mycket ryck och risker för omkullkörningar.

Efter ca tre mil kom vi till en pavé som inte stod Paris-Roubaix efter. Jag trodde att cykeln skulle vara småsmulor efter den och mycket riktigt fick den konsekvenser. Stödet till min sadelväska hoppade ur sin hållare och jag var tvungen att stanna.

Det här missödet kostade mig inte bara tid och hjärtklappning utan det medförde också att jag tappade den fina klunga vi låg i. Eftersom det dessutom hände två gånger till innan jag kunde få hjälp med lagning i Loudeac efter 45 mil så blev det en klart irriterande faktor.

Tack och lov vände Henrik och plockade upp mig. Henrik var stark och hans rulle blev ett jättestöd under en stor del av resterande PBP.

Vi hittade ingen ny klunga som gick lagom fort och därför fick vi lägga ganska mycket jobb själva för att komma framåt.

Till första kontrollen i Villaines-la-Juel var det ca 22 mil och när vi kom dit hade nattmörkret lagt sig för länge sedan. Vi såg fram emot lite mat men lyckades bara hitta caféet där det fanns lite för lite att äta:

Vi fortsatte mot Fougeres efter ca 30 mil och fick sällskap med fler och fler åkare. Det var alla möjliga nationaliteter så kommunikationen var bristfällig och till slut var det ingen som var intresserad av att göra något jobb för att komma framåt. Tillsammans med två amerikaner gjorde vi en "utbrytning" och körde sedan på i rätt högt tempo mot kontrollen.

Jag gjorde konstaterandet att vi  körde på olika sätt beroende på varifrån vi kom. Vi svenskar tar det gärna lugnt uppför för att kunna trycka på utför och på platten medans t.ex. italiernarna körde på hårt uppför för att sedan rulla lugnt när det slätade ut. Inte lätt att få till klungkörning där inte. 

Förutom de vanliga kontrollerna får man vara beredd på att stöta på en och annan hemlig kontroll på vägen. Den här gången var det två - en åt varje håll. Här har Henrik just stämplat.

I Loudeac efter 45 mil fick vi lite mat i magen och jag fick också hjälp av Magnus från Örebrocyklisterna som lagde min väskhållare. Örebrocyklisterna hade en egen följebil där Magnus och Börje hade ordnat med möjlighet till drop-bag.

I Carhaix-Plouguer hittade vi några andra svenskar som var villiga att köra de sista tio milen ut till Brest innan vi vilade. Vi hade tio mil av backar framför oss och bland annat skulle vi över banans högsta punkt.

Mörkret började lägga sig och plötsligt kände vi stora regndroppar komma. Det övergick snart i ett regelrätt ösregn och i nerförsbacken mot Brest blev det rejält kallt.

Vid elva på måndagskvällen var vi framme vid stämpelkontrollen. Trötta, blöta, frusna och hungriga började vi med att gå till restaurangen:

"Non, se ferme" sa den uppnosige fransmannen i dörren till restaurangen och lika avvisande var de som hade hand om sovplatserna. Det verkade komma som en total överraskning att det plötsligt dök upp en massa cyklister som hade behov av att äta och sova.

Jag hade nu cyklat nonstop i 29 timmar och min stubin var kort det kan jag lova. Jag bet dock ihop - gick och duschade och tog på mig torra kläder. Snodde en handuk till täcke och somnade här:

Eftersom franska träbänkar är minst lika hårda som svenska var inte sömnen något att skryta med. Fortfarande lite halvtrött blev starten på tisdagen ganska tuff. Efter att Henrik blivit utskälld av en fransk motorcyklist som åkte runt och kollade så att vi skötte oss tog vi oss an backen upp och tillbaka mot Paris-hållet.

I backen träffade vi Christian. En schweizare från Bern. Han åkte också PBP för första gången och hans goda humör smittade av sig på oss och glada och nöjda körde vi på rätt bra. Inte ens lite regn kunde få ner humöret och efter en stund fick vi sällskap av en holländare också. Det var Albert som startat i 84-timmarsgruppen men som kört ifatt oss. Vi fick en kanondag där vi höll farten uppe samtidigt som vi hade riktigt kul tillsammans alla fyra.

Till stoppet i Tinteniac hade Christian fixat en överraskning. Christian hade en egen följebil som kördes av hans kompis. Att kompisen var bra kock, drickalangare och allt möjligt hade vi förstått men när vi hälsade på i husbilen fick vi klart för oss att han hade flera talanger.

Elvis var inte direkt den första man förväntade sig att möta på en lerig fransk åker. Han rev dock av tre låtar  till vår och många andras förtjusning. Med ett leende från öra till öra klev vi på cyklarna igen för att åka vidare mot Fougueres.

Stilstudie av Christian.

Vi var framme i Fougueres ca 20.30 d.v.s. någon halvtimma innan mörkret föll. Jag var nu så sömnig att jag kände att jag var en fara för mig själv och andra på vägen och ville verkligen stanna och sova. Henrik var också sliten och vi tog beslutet att duscha, sova och starta tidigt onsdag morgon för de avslutande 27 milen. Albert och Christian fortsatte själva ända in i mål och fick kanontider båda två (55h respektive 64h).

På den här kontrollen funkade allt och mätta och nyduschade somnade man innan huvudet nådde reflexvästen - som fick bli den tunnaste kudde jag någonsin haft...

Kvart över fyra var det väckning och någon timma senare var vi på rull igen. Det var segt att komma igång men en underbar morgon och bara en "Vätternrunda" kvar till Paris gjorde att man mådde som en kung!

Är man cyklist i Frankrike blir man hyllad. På många ställen står folk utmed banan och bjuder på vatten, kaffe, kakor, soppa och lite av varje. Perfekt med en morgonfika i någon liten fransk by som jag inte kommer ihåg namnet på.

I Villains-la-Juhel var mottagningen ståtlig. Byn huvudgata var avstängd och det var rejäl uppställning för oss cyklister. Jag hittade bland annat den här fransmannen som styrde över cykelparkeringen:

I Mortagne-au-Perche luktade det underbart från korvgrillen och vi kunde inte motstå frestelsen.

Tiden och distansen började nu ta ut sin rätt och vi såg fler och fler som låg och sov utefter vägen. På bänkar, i diken eller bara var man råkat falla någonstans...

Nu hade vi vittring på målsnöret och vi stod på rejält in mot mål. Vi hade en amerikansk randonneur från San Francisco med oss. Han orkade inte ta någon förning men slet som ett djur för att hänga med och stönade efter varje backe: "Great fun to ride with you guys!"

Efter 73,03 h skar vi målsnöret. Det stod en hel del åskådare och klappade händer och jag var så glad att jag klarat av denna prövning så det kom nog en liten tår i ögat också.

Efter målgång blev vi fotade av en tysk kille som pratade överraskande bra svenska.

Tiden var oviktig för mig eftersom jag redan från början bestämt mig för att uppleva PBP och inte bara överleva det. Min plan var 80 h eftersom det skulle gett mig gott om utrymme för att hinna både laga cykel och sova riktigt länge. Som väl var klarade jag mig utan mer bekymmer än sadelväskan som bara kostade mig ca en halvtimme totalt.

Henrik och jag pratade om hur mycket vi skulle kunnat pressa tiden och kom fram till att under 65 h är ett fullt realistiskt mål. Det hade vi klarat om vi bara minimerat sömnen och stoppen i kontrollerna lite mera.

65 h hade fortfarande varit en bra bit efter Kalle Abrahamsson som inte bara blev bäste svensk i PBP. Han passade också på att putsa det 20 år gamla svenska rekordet rejält. Den nya rekordtiden lyder på 51,01 h. Stort GRATTIS!

Det finns också flera hjältar att hylla på PBP. Den här killen gjorde en minst sagt fantastisk insats:

PBP på ett ben får liksom ens egna smärtor att kännas lite löjliga...

Vi såg inte så många olyckor vilket verkligen gladde mig. Tyvärr omkom tydligen en amerikansk cyklist efter att ha somnat på cykeln och blivit påkörd av en lastbil. Den här australiske cyklisten hade också varit för nära asfalten och tvingades ta sig tillbaka till Paris på annat sätt än per cykel.

Eftersom det var mitt första riktigt stora långlopp gjorde jag en hel del saker både före och under loppet som jag skulle ändrat på om jag hade vetat bättre. Att loppet var backigt hade jag förstått innan, dock inte hur backigt. Det fanns inget riktigt berg på hela sträckan men det var upp och ner hela tiden. Jag körde med 34/23 som lättaste växel och det gick men vid många tillfällen hade jag gärna haft en 12/28 - kassett där bak istället.

Aluminiumfilt och en uppblåsbar kudde hade varit underbart. Det hade med säkerhet räddat en hel del sömn och dessutom kunnat minimera sovstoppen - det ska jag lägga på minnet!

Jag klarade kroppen ganska bra förutom ändan (såklart!) och vänster knä. Ironiskt nog var det ett muskelfäste i vänster knä som bråkade med mig. Jag har hela senaste året från och till haft ont i höger knä så det var jag lite orolig för men det funkade bra. Liniment ska med i drop-bagen till nästa gång.

På en sådan här tur pendlar humöret från eufori till misär - ibland bara på några minuter. Det var jag beredd på och tror att jag kunde hantera. Man får dock vara beredd på att det är likadant för alla och att någon är sur eller säger något dumt behöver inte betyda mer än att folk är låga just då.

På frågan om jag ska köra igen svarar jag: "Vet inte." Det här kräver verkligen att man är väl förberedd och om jag tycker att jag kan lägga den tiden en gång till så varför inte. Jag har nu skaffat mig viktiga erfarenheter och de jobbiga minnena brukar blekna med tiden.

Efter PBP tog Henrik, Kalle och jag bilen vidare ner i Frankrike. Det blir dock en berättelse som jag sparar några dagar. Den kommer att innehålla allt från vackra bilder och en cykelporrbutik till nitiska tulltjänstemän.