After PBP - åkning

Efter mitt lilla PBP-äventyr var det bestämt att jag och mina vapendragare Kalle och Henrik skulle förlänga cykelsemestern med att åka till alperna för lite extra skoj. Det här såg jag som en strålande idé för att mota en förmodad post-PBP-depression och hitta lite ny motivation för att orka hoja under hösten.

Det var en idé som höll - åtminstone fram till första backen...

Vi hade bestämt att åka till Bourg d'Oisans - ett riktigt eldorado för cyklister som snöat in på backar. Med den här lilla orten som utgångspunkt kan man nämligen hitta flera av de kända TdF-stigningarna på lagom cykelavstånd.

Vi började med att leta rätt på ett hotell - lite sunkigt men men mycket cykelfeeling.

Första stigningen att ta sig an blev vägen upp mot Col d'Ornon. Vi åkte naturligtvis dit men också till lite småställen runt omkring som Villard-Reymond och själva byn Ornon. Det är inte så kända stigningar men de kan vara minst lika tuffa som de som har ett "namn" i uppförsbackekretsar.

Det här var en tur för att hitta inspiration och bara må bra så därför blev det en hel del fika och mat på våra rundor. Dessutom var man fortfarande superhungrig efter PBP så vi åt allt vi kunde komma över.



Utsikt från fikastället!

Det fanns inte så mycket att klaga på - utom möjligen att uppförsbackarna var lite för branta. Det gav å andra sidan vacker utsikt på toppen.

För en bloggare med höjdskräck var det dock med hjärtat i halsgropen som man körde vissa vägar:

Efter den första dagens "lätta" cykling upp till Col d'Ornon tyckte vi att det var dags att ge oss i kast med kronjuvelen bland stigningar - de 21 legendariska kurvorna upp till Alpe d'Huez. Stigningen börjar i Bourg d'Oisans med en lodrät bergvägg och en väg som viker upp åt vänster. Lutningen är 10-11% ända från början och hela vägen upp (15 km). Det är bara att peta i lägsta växeln och tugga sig uppför i sin egen takt.



Hoppsan - här kom visst pekfingret med också!

På vägen hem åkte vi vägen "Pas de la Confession" - en väg som gick ut med klippan med 600 meter bergvägg rakt ner till vänster. Här är en bild nerifrån - vägen går där uppe...



Henrik är inte lika höjdrädd som jag...

Sista cykeldagen bestämde vi oss för att attackera Col du Glandon och Col de la Croix de Fer. Det här är en tre mils uppförsbacke som är rätt tung första 12-13 km. Går neråt någon kilometer för att sedan branta på rejält i 7-8 km. Sedan slätar det ut och blir lite mera åkbart sista milen.

Någonstans i uppförsbacken var jag rätt trött...

Väl uppe på Col du Glandon visade det sig att Läkare utan Gränser hade ett välgörenhetslopp som gick från Italien till Holland. De bjöd även in oss till depån och vi fick lite varm buljong, underbart grovt bröd och andra godsaker.

Efter det var det en smal sak att ta sista biten upp till Col de la Croix de Fer.

På väg ner åkte vi in i en rejäl fårskock med herde, vallhund och hela köret. Det var bara att bromsa, stå stilla och låta dem passera.

Det ser varmt och skönt ut men jag kan lova att det blir kallt utför. Det är bara att ta på sig arm-, benvärmare, regnjacka och allt man kan komma över.

Det var en del branta stup på den här vägen också...

Allting har ett slut och i synnerhet semestern. Nu var det dags att packa in oss i bilen för att åka 210 mil hem igen. Vi tog dock en liten omväg till Pont-de-Vaux för att hälsa på i denna porrbutik för cyklister. Fullt med lädersadlar, styrväskor, navdynamos och annat godis.

Hade jag haft EUR 4 000:- på fickan så hade jag nog haft den här med mig hem...

Efter att ha kryssat mellan tyska långtradare en natt på autobahn kom vi så småningom till Sverige. När vi körde igenom betalstationen på Öresundsbron blev vi stoppade av en polis och en tulltjänsteman. Det lät ungefär så här:

Polisen: "Jaha, ni har varit ute och cyklat ser jag."

Jag: "Ja, vi har varit en sväng i Frankrike."

"Var har ni varit då?"

"Vi har kört ett lopp i Paris."

"Jaha, var då någonstans."

"Från Paris ut till Brest och tillbaka."

Tulltjänstemannen: "Jaha, PBP, 120 mil - det var starkt jobbat!"

Sedan följde en diskussion om PBP, cykling i allmänhet, om vi var nöjda med de cyklar vi åkte på och en hel del annat som rörde cykel. Kön bakom oss växte rejält men det bekom inte våra cykeltokiga ordningsmän.

Väl tillbaka på jobbet igår måndag blev jag ordentligt firad av mina underbara arbetskamrater. Vilken tårta de hade fixat!

Nu känns det som om cykeln förlorat lite av sin magi. Jag ska försöka komma över det med lite mer varierad åkning (MTB och sånt!). Sedan får jag börja fundera på framtiden - kanske England och London-Edinburgh-London 2013....