Goodbye England...

Det här är en blogg om min träning, men finns det ingen träning att blogga om så får man väl skriva om något annat.

Veckan som varit var sedan länge planerad för vila. Jag hade bokat resa för mig och mina tre tjejer till England. Vi flög i tisdags - en vacker och klar dag. Så klar att jag fick ett kort av Linköping von oben.
Efter att ha landat i Stanstead tog vi buss till Birmingham. En 4 timmars tur utan luftkonditionering som nästan fick mig att flyta bort i stolen. Lite som en finsk bastu faktiskt.

Väl framme i Birmingham letade vi rätt på vårt hotell; eller lägenhet kanske man ska säga. Jättefint skick och gott om utrymme. Läget gick inte heller att klaga på - bara ett stenkast från Bullring - ett av norra Europas största shoppingcenter (vilket övriga familjen jublade över...)

Det är lite häftigt faktiskt med så otroligt mycket affärer på ett ställe. Inte ens min fru och mina döttrar hann med alla...

Själv gick jag mera in för att hitta en pub för mötet England-Slovenien i VM. Det lyckades jag med och det var rätt häftigt det med. Förmodligen häftigare än idag då det blev goodbye England mot Tyskland.

I torsdags var det dags för den egentliga orsaken till resan. Framåt eftermiddagen tog vi tåget till Coventry som ligger ca 25 km sydost om Birmingham. Väl där tog vi oss till Ricoh Arena - inte helt okänd för fotbollsfantaster men idag omgjord till konsertarena.

Vi hade biljetter till innerplanen för konserten med P!nk. Efter tre förband drog konserten igång med (naturligtvis) en häftig entré. Pink kom farande från luften efter att ha blivit upphissad i en byggkran. Det här var fantastisk show! Naturligtvis var alla hitlåtar med och specialeffekterna gick verkligen inte av för hackor. Har ni inget för er den 23 juli när hon är i Göteborg är det ett bra tips.

Efter att ha tagit oss tillbaka till stationen med en busschaufför med formel 1 - ambitioner (jag har aldrig åkt dubbeldäckare på trottoaren förut) tog vi glada och nöjda tåget tillbaks till Birmingham.

Midsommarafton firade vi på ett något annorlunda sätt med grekisk middag. Vi hade i alla fall lyckats skaffa lite jordgubbar och glass så vi fick lite känsla.

Efter att haft översvämning i lägenheten sista dagen, grannen ovanför duschade tydligen lite för häftigt, tog vi oss tillbaka samma väg som vi kommit.

Det är ganska skönt att ta träningsledigt några dagar i följd ibland. Nu blev det kanske lite för länge med tanke på att jag missade en hel del träning under min förkylning också. Att jag förmodligen lagt på mig något kilo också tack vare KFC, engelsk pubmat och ett par pints extra känns också när man ska igång igen.

Idag blev det därför återstart på träningen med en av mina favoritrundor runt Väderstad, Västra Harg, Vikingstad och hem igen. Kändes rejält vilket jag nog får tillskriva underträning, övervikt och inte minst värmen som var idag.

Det fanns andra som tog det lite lugnare än jag. Hittade ett gäng "Bulls" som låg och solade sig i en hage - såg rätt härligt ut det med!

Lite Garmin-data också:

http://connect.garmin.com/activity/38341370

Vätternrundan x 10

Den här helgen var det dags för min 10:e Vätternrunda. Uppladdningen var minst sagt kass med den värsta förkylningen på åratal dagarna innan.

Jag var i varje fall glad över att blivit tillräckligt frisk för att kunna starta även om det, så här i efterhand, inte varit det allra smartaste beslut jag har tagit i mitt liv.

Jag hade i varje fall anmält mig till start med Maif-gruppen 22:18 på fredagskvällen så det var bara att lasta cykeln på bilen och åka in till stan.


Eftersom jag litade blint på yr.no tog jag inte ens med mig några skoskydd. Fredrik S, som hade bättre koll än jag, sa att det nog skulle bli lite kallare än jag räknade med så jag sprang över till Team Sportia-tältet och hittade ett par till kanonpris...

Sedan träffade jag resten av gruppen och konstaterade dessutom att mitt bakhjul saknade en del luft. Det var märkligt eftersom jag hade både ny slang och nytt däck. Efter en akututryckning till reparationstältet var jag en ny slang rikare och ytterligare några kronor fattigare i plånboken.

I Maif-gruppen fanns två ambitioner. Några som ville köra under 10 h och några som ville ta ytterligare någon timme på sig. Med tanke på förkylningen så valde jag det lite långsammare tåget.

Vi var ett tiotal som gick runt och delade på dragjobbet redan från start och resten av gänget fick ligga som stoppkloss så vi inte fick in några "utomstående" bland oss som drog.

Det funkade fint och trots lite sida mot flöt det på bra ner mot Gränna och Jönköping. Efter ett kort stopp i Fagerhult började det ljusna och vi konstaterade att vi hade ju "kanonväder".

Strax efteråt börjde det regna, och regna, och regna. Kallt var det också och det var så att man satt och längtade efter en uppförsbacke så man kunde få lite värme i kroppen.

Mellan Hjo och Karlsborg fick vi punktering nr 1. Nu var det så kallt så att de som inte hjälpte till med punkteringen började att gå framåt för att hålla värmen.

Här någonstans slutade mina fingrar att fungera så jag kunde inte ta några mer kort (fick inte ens upp kameran ur fickan). Vid depån i Hammarsundet skulle jag ringa hem och förvarna om målgång men det gick inte att ta upp kameran. Värmde dem i lite kaffe så funkade det hjälpligt sedan.

10.41 h efter start rullade vi i samlad tropp över mållinjen i Motala. Glada, nöjda och stolta över oss själva. Vi hade underbart kul tillsammans, hjälptes åt och tog oss i mål på en bra tid utan att köra oss helt slut.

Själv fick jag 10-årsmedalj. Till och med hunden ville vara med och prova...

Det sticker fortfarande i fingertopparna men jag hoppas att de repar sig snart. Nu ska jag ta mig samman och tvätta av min cykel och putsa upp den inför resten av säsongen. Det är många mil kvar att åka än innan årets mål är nått.

Något som redan har åkt är dock min motorcykel. Skickade iväg den idag på eftermiddagen. Visst känns det bättre i plånboken men i själen gråter jag blod....

GPS-datan är sådär. Missade några minuter i början och stängde av några minuter för sent i slutet.

http://connect.garmin.com/activity/37513065

Världen är full av omprioriteringar

Efter 40-milaren i helgen har jag omprioriterat lite i mitt cykelliv. Jag plockar bort 60-milaren kommande helg. Jag var nog lite för överoptimistisk i våras när jag drog upp planerna. Det blev helt enkelt lite för mycket med en student, en som slutade nian och allt annat som ska fixas hemma just nu.

Jag tar också bort Jotunheimen Rundt den 9 juli. Det är ett lopp som jag verkligen vill åka - dock funkar det inte i år. Semesterschemat på jobbet ger inte möjlighet till två dagar ledigt den veckan och det vore vad som skulle krävas för att kunna sätta sig i bilen och köra till Norge.

Världen är som sagt full av omprioriteringar - inte så mycket att göra åt; bara att "bryta ihop och komma igen" som Per Elofsson sa...

Efter 40-milaren i Örebro i helgen drar jag nu lärdomar om mig själv. Jag har varit fruktansvärt hungrig sedan i söndags. Jag äter enormt mycket men det är som om jag inte kan få i mig tillräckligt med mat. Bara en halvtimme efter att jag ätit så är jag lika hungrig igen - som om kroppen på något sätt är inställd på att fortsätta förbränna som när jag cyklar. Skumt och lite besvärande på samma gång. Börjar förstå hur min labrador känner sig - hela tiden!

Nytt personligt rekord!

Den här bloggningen börjar egentligen i fredags kväll. Efter att ha förberett mig hela veckan genom att packa cykelkläder, mat, cykel och allt annat man kan behöva på en 40-milare kopplade jag husvagnen efter bilen och styrde mot Örebro. Känns nästan som hemma nuförtiden...

Jag checkade in på Gustavsviks camping vid 20:30 - tiden. Samtalet med receptionisten gick ungefär så här:
- Hej, jag skulle vilja ha en husvagnsplats med el.
- Det går bra. Hur många vuxna är ni?
- Bara jag.
- Ok, hur många barn?
- Inga.
- Ok? Vill du ha biljett till äventyrsbadet?
- Nej tack. Lägg mig gärna lite avskilt också - jag ska iväg vid klockan fyra imorgon bitti.
- Ok?? Glöm inte parkera utanför bommarna - de öppnar inte förrän vid sju.
- Det är lugnt - jag åker cykel.
- Ok???

Vid det laget förståd hon att hon hade med en fullständig galning att göra och att det var lika bra att checka in mig snabbt för att bli av med mig.

Strax efter klockan tre var det uppstigning för att hinna få i mig frukost och för att cykla till starten som gick klockan fem från Örebrocyklisternas klubblokal.

Vi var 10 st som startade och ganska omgående sprack fältet upp i två grupper. Med i förstagruppen var Kalle, Staffan, Lasse, Uno, Per och jag. Efter att ha kört på bra upp mot första stämpeln i Fagersta efter drygt 11 mil smakade det bra med en stående frukost på Statoil.

Här var man rädd att bli slagen i bojor för vid infarten till Fagersta stod det en skylt med texten:

"Välkommen till Fagersta. Här får du livstid."

Snacka om att det kommunala skämtlynnet fått härja fritt - borde nästan vara straffbart...

Vi tog oss i varje fall från Fagersta och styrde framhjulet mot Sala. En underbar cykelväg tog oss nästan hela vägen dit och här fyllde vi på med mera korv och cola.

Vi höll ihop gruppen fint även om tempot var rätt högt. Vi blev inte klara över från vilket håll det blåste egentligen men trots rätt mycke sid- och motvind flöt det bra. Alla tog långa förningar längst fram och milen rullade på.

Trots att vi gjorde en liten felkörning i Enköping var Kalle glad som vanligt.

Efter ca 21 mil började jag få en schackning. Jag kände att jag behövde energi och satt och drömde små drömmar om gigantiska matportioner av olika slag. Jag fick dock ge mig till tåls och försöka hänga med till Strängnäs efter 25 mil där vi hade tänkt avverka dagens huvudmål.

Vi hittade en kinakrog och beställde in gigantiska portioner ris och kyckling av varierande slag som vi stoppade i oss.

Med lite lätt paltkoma drog vi sedan vidare ner mot nästa stopp som var Katrineholm. Nu kändes livet lättare igen och det flöt på bra till Hälleforsnäs efter ca 30 mil. Här gick jag ner på lilla klingan i en backe men när kedjan skulle upp igen small det till i växelföraren och kedjan hoppade. Efter det gick det inte att få ner den på lilla klingan igen hur mycket jag än försökte. Det var bara att bita ihop och ta de sista 11 milen på stora kakan, hur svårt kan det va???

Innan Katrineholm tackade Per för sällskapet och talade om att han tänkte slå av lite. Han gick på en riktig hammare på 30-milaren och ville inte vara med om samma sak igen. Det var klokt gjort av honom och det säger också lite grann om vad randonné är. Det gäller att känna sig själv så bra så att du kan planera ditt eget lopp - och våga säga till dig själv att nu är det dags att ändra farten så att jag orkar hela vägen.

Vi fem som var kvar stämplade på Shell i Katrineholm. Ringde till Börje och sa att vi var på gång och satte oss på cyklarna på väg tillbaka de 7 milen till Örebro. Nu fick vi dagens första riktiga medvind och vi drev på bra i 35-40 km/h.

Lasse och Staffan som skulle på rockabilly-fest i Garphyttan på kvällen tryckte på lite extra för att hinna hem och efter 14,51 h var vi tillbaka vid klubblokalen.

Det var bara att summera 412,5 km, 32,5 km/h i rullsnitt och nytt personligt distansrekord. Det gav mig bra erfarenheter inför längre distanser. Framför allt måste jag se till att fylla på med tillräckligt med energi under loppet för att undvika svackor som den jag fick innan Strängnäs.

Efter lite eftersnack och fika åkte jag tillbaka till husvagnen. Där stod det två stycken och väntade på mig i kylskåpet.

Jag lagade lite käk, drack upp ölen, läste några rader i senaste Wallander-deckaren och dök sedan i säng. Jag sov innan huvudet nådde kudden.

Vaknade halv elva i morse. Jag tror inte jag sovit så länge sedan jag var 20. Bra sömnpiller de där 40-milarna...

Här är GPS-data också (lite missvisande eftersom den var på fram och tillbaka till campingen):

http://connect.garmin.com/activity/35878931