Jag tycker egentligen att löpning är självplågeri men tillfredsställelsen att bli bättre och bättre är underbar. Det gäller bara att komma över det där första jobbiga trappsteget.
I förra veckan sprang jag i elljusspåret här hemma. Det är bara 1620 meter långt och inte särskilt jobbigt heller. Efter en halv kilometer mötte jag Calle. Han är drygt 20 och en gång i tiden var jag hans fotbollstränare. Det festliga med att möta någon i spåret är att man möts två gånger per varv. Har man lite koll var så ser man också vem som springer fortast. Det håller man förstås järnkoll på... De första två varven var jag långsammare men sedan började jag vara den som höll högst fart...moget...
Jag brukar springa fyra varv i spåret, d.v.s. ca 6,5 kilometer. Jag brukar hålla ett stadigt tempo på ca 4,45/km. Det varierar sällan mer än 5 sekunder/km. Den här veckan har jag dock kört två pass på dagar där jag inte hunnit med att äta någon lunch och därför haft ett rejält energiunderskott när jag kommit till spåret.
Helt plötsligt har jag legat på 20 sekunder sämre/kilometer än tidigare. Normalt brukar jag kunna öka sista varvet men den här veckan har jag avslutat passet i dvala istället. Viktig lärdom att ta med sig - se till att äta ordentligt...
Lite så här har det sett ut på slutet:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar