"Ordet episk kan även användas för att beskriva storslagna spirituella eller projektala ting på ett ogrundat sätt - såsom i "sökandet efter episkt liv".
På något sätt kan jag känna att det var det vi höll på med idag - "sökandet efter episkt (storslaget, hjältelikt) liv".
När jag tittade ut i morse var det rejält snöfall - som gjort för en rejäl distansrunda i vinterföre alltså!
För någon vecka sedan lade jag ut en trevare om en långrunda idag till några som jag vet brukar vara sugna på distans. Jag tänkte att det vore kul om någon mer hängde på. Helt plötsligt var vi sju stycken som drog iväg från Fornåsa kl 10.00 idag. Underbart!
Vi tog vägen via Skänninge för att nå första fikastoppet på Väderstad Centralkonditori. På vägen dit hann vi med två vurpor. Daniel råkade värst ut med påföljd att han fick lite extra ventilation på vägen hem.
På kondiset skickade de, vänligt men bestämt, upp oss på övervåningen för att vi inte skulle skrämma övriga gäster...
Efter fikat tog vi vägen mot Strålsnäs. Där hittade vi en kvinna i nöd och naturligtvis ställer sju starka cyklister upp och ser till så hon kommer upp på vägen igen.
Strax innan Sya mötte vi en annan typ av ekipage. Gick lite lugnare tillväga än bland oss cyklister.
I Mantorp var det dags för dagens andra fika. En riktigt randonnéfika på det klassiska Statoil. Här skrämde vi övriga gäster så att vi snart var ensamma på stället.
Det gick något långsammare än beräknat så sista biten fick vi ta i en allt värre skymning. När vi väl kom hem var det rätt mörkt.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att det här var en runda som vi kommer att berätta om, och hjälteförklara, längre fram i vår. Den innehöll alla element för att göra den "episk":
Efter fikat tog vi vägen mot Strålsnäs. Där hittade vi en kvinna i nöd och naturligtvis ställer sju starka cyklister upp och ser till så hon kommer upp på vägen igen.
Strax innan Sya mötte vi en annan typ av ekipage. Gick lite lugnare tillväga än bland oss cyklister.
I Mantorp var det dags för dagens andra fika. En riktigt randonnéfika på det klassiska Statoil. Här skrämde vi övriga gäster så att vi snart var ensamma på stället.
Det gick något långsammare än beräknat så sista biten fick vi ta i en allt värre skymning. När vi väl kom hem var det rätt mörkt.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att det här var en runda som vi kommer att berätta om, och hjälteförklara, längre fram i vår. Den innehöll alla element för att göra den "episk":- Kallt, blåsigt och snöfall.
- Ett par rejäla vurpor.
- Många rejäla skyltspurter (varav jag tog tre i varje fall...)
- Riktig fika.
- Dåliga vägar à la tvättbräda.
- Bilar i diket.
- Stumma ben.
- Frusna kroppsdelar.
- Skavsår.
- En rejäl hammare på slutet för åtminstone någon av oss...
Nu ska jag fundera till på en 15-milare att köra under februari. Au revoir!
Lite GPS-data finns här:
"För någon vecka sedan lade jag ut en trevare om en långrunda idag ..."
SvaraRaderaKöp inte en bil av den här mannen innan ni läst: http://andersgustafsson.wordpress.com/2011/01/15/angest-och-lidande/ :)
Anders och jag körde halvvättern förra vintern, kanske kan va nåt.
SvaraRadera