2012

2012 blev ett rätt så omtumlande år för herr Lundgren. Det har varit ovanligt mycket upp och ner under året och även om topparna har varit höga så har dalarna varit djupa också.

Jag hade planerat att året skulle bli ett mellanår i träningsväg. Efter Paris-Brest-Paris 2011 så tänkte jag få tillbaka suget ordentligt innan jag planerade något nytt. Det höll bara några dagar in i januari då jag skickade iväg ett mail som skulle får konsekvenser längre fram.

Från början planerade jag in löpning på ultradistans i Skövde i mars. Jag gick ut hårt med långa pass redan från början. Det fick jag betala för med ont i högerknät och det var bara att ställa in löpningen.

Cykelträningen gick dock kanon i början av året. Redan i mitten av februari passerade jag 100 mil och jag kände mig hellyckad. I början av mars vände det tyvärr i och med att min mamma gick bort.

När sedan hustrun slet av hälsenan också så körde träningsupplägget i diket. Egentligen var det kanske alldeles utmärkt för mina resultat fast det fattade jag inte då. Helt plötsligt var bara det mesta upp och ner.

Inte roligt det här - värre för Katharina än för mig dock.

Jag lyckades hur som helst klämma in årets första randonné. Det blev en 20-milare från Linköping i strålande vårväder.

En av mina höjdarrundor denna säsong var som gruppledare för Maif CK:s 24-grupp i början av maj. Så mycket glädje, skratt och hjärta upplever man inte varje dag som cyklist.

Jag klämde också två 30-milare på våren med målet att toppa med en 40-milare i mitten av maj. Den 18:e maj blev en minnesvärd historia som jag helst vill glömma... Jag tror aldrig jag frusit så mycket i hela mitt liv. Vädret växlade hela dagen mellan ok och katastrof vilket till slut innebar att jag satt på ett fik i Gränna, iklädd alla kläder jag kunde uppbringa, och frös så jag var blå om läpparna. Hur jag tog mig därifrån begriper jag inte ännu men det är inget jag någonsin vill uppleva igen i varje fall.

Det där blev en minnesbeta som gjorde att jag blev lite orolig för hur det egentligen skulle gå på de lopp som jag planerat under resten av säsongen.

Någon vecka efter detta äventyr var det dags för nästa. Vänern Runt gick av stapeln med det bästa vädret på 30 år. Varmt och gott och en underbart rolig runda som vanligt. Att det sedan skulle bli de bästa sommardagarna på hela året visste jag ju inte då - men njöt gjorde vi alla som var med!

Någonstans här började också formen komma. Den blev bättre och bättre och kulminerade i en riktig urladdning på Halvvättern i början av juni. Om någon hade sagt till mig för ett par år sedan att jag skulle vara snabbast in med en sluttid på 3,44 h så hade jag bara skrattat vederbörande rakt upp i ansiktet - det var helt otänkbart att jag skulle kunna cykla så fort. Det är bara att tacka de övriga i gruppen som var med för en fantastisk dag som jag antagligen aldrig kommer att få uppleva igen.

Grattis till oss alla!

Helgen efter var det Vätternrunda. Det blev en blöt tillställning för de flesta men vi klarade oss ända till Boviken innan vi fick regnet över oss. Vår Sub 9 - grupp var en rörig tillställning men vi lyckades ändå få ihop saker och ting till slut och gick in på samma tid som 2011, d.v.s. 8.33 h.

Det där mailet som jag skrev om i inledningen var anmälan till Sverigetempot. Konsekvensen av det var att jag tog tåget till Riksgränsen i midsommarhelgen. Bara tågresan tog nästan ett dygn så jag begrep minsann att det skulle ta en stund att ta sig igenom Sverige per cykel från Riksgränsen ner till Smygehuk.

Starten gick tisdagen den 26 juni och med en lätt medvind i ryggen tog jag fart mot Kiruna och vidare söderut. Jag hade redan innan start bestämt mig för att göra mitt eget lopp utan att ryckas med av andra åkare. Det gick utmärkt och jag höll mitt eget tempo hela loppet igenom. Jag hade sällskap med Sarbast från Borlänge långa sträckor men så fort vårt tempo blev olika tog vi vår egen fart och träffades igen längre fram.

Resan genom Sverige tog drygt sju dygn. Jag hade säkert kunnat kapa tiden men det var inte mitt mål med den här resan. Ibland är det bara skönt att rulla fram utan att tänka på så mycket annat än att cykla, äta och sova. Låta bli att stressa och njuta av en extra fika någonstans bara för att det helt plötsligt dök upp något ställe mitt ute i ödemarken. Livet blir så där underbart okomplicerat där det svåraste blir att hålla koll på var man ska stämpla startkortet.

Det blev också en resa som fick mig att se hela Sverige. Jag som aldrig varit norr om Östersund tidigare fick helt plötsligt se malmfälten i norr, de enorma skogarna i Norrlands inland, vackra fjäll och ännu mera skog... Det var också lite sorgligt att se hela byar i Norrland som var mer eller mindre igenbommade därför att alla flyttat därifrån.

Något som var helt underbart var all den stöttning jag fick här på bloggen och även via SMS och telefon. Det betydde jättemycket för att orka trampa på söderut.

Min fru hämtade mig i Smygehuk och när jag väl fått upp cykeln på taket och kravlat mig in i bilen dog det mesta av resten av säsongen. Motivationen rann ur mig och plötsligt kändes det viktigt att ta tag i allt det där jag försummat under ett par års tid. Jag började med en ordentlig genomgång av trädgården, målade om huset och umgicks med familjen istället. Visst fortsatte jag att cykla men inte alls i den utsträckning jag gjort tidigare.

I augusti åkte vi till Island för att rida. Jag fick lite mersmak och började följa med min fru till stallet ibland. Vi köpte en häst till och med det så har det blivit lite mera tid på hästryggen i höst istället. På och på förresten - de är inte alldeles pålitliga de där djuren. Jag har trillat av ett par gånger också och det är inte den skönaste av upplevelser kan jag meddela.

Ser lugn ut nu men vänta bara...
 

Ett annat fokus i höst har varit jobbet. Nytt jobb i augusi gör att jag tillbringar mycket tid i Stockholm istället för hemma. Det är ett jobb som jag älskar och faktum är att även Stockholm överraskar positivt. Jag har trivs hur bra som helst.

My (new) hometown!

Så värst mycket träning blir det dock inte. Det syns om inte annat på vågen (och på fler ställen om jag ska vara ärlig...) 90 kilo är farligt nära nu och det är all-time-high för mig. Formen är minst sagt svag och nu behövs snart en helrenovering för att jag ska vara i form till våren.

Jag har lovat mig själv att ta tag i förfallet från och med 1 januari 2013. Min son kallar mig för nyårsraket vilket tydligen är ett slags begrepp inom gymvärlden för de som börjar träna efter nyår och håller på fram till sportlovet då nyårslöftet klingat av.

Jag har ännu inget planerat för 2013 mer än Halvvättern och Vättern med Maif CK Sub 9. Det känns ändå ordentligt motiverande med tanke på att det är flera nya som vill försöka ta sig under nio timmar och då blir jag helt plötsligt någon slags erfaren cyklist som "varit med förr".

Det blir säkert lite randonné också och kanske lite annat kul. Jag ska gå mycket på känsla och känns det bara kul att hålla på så funkar det.

Ett tag övervägde jag att stänga ner bloggen också eftersom jag varit ganska sparsam med inlägg på sistone. Jag har dock bestämt mig för att försöka bättra mig även på den punkten. Lite fler inlägg men kanske inte bara om min träning utan med lite mer varierat innehåll.

Bara att önska er alla ett Gott Nytt 2013 då! Väl mött längs vägarna och på andra håll under året som kommer!