Att lyda sin gruppledare - eller hur man kör Vänern Runt i glädjerus!

Vänern Runt är för oss i Maif CK ett tillfälle att träna ihop oss inför Vätternrundan och samtidigt en social tillställning där vi lever "campingliv", cyklar och har riktigt kul ihop. I år var vi ovanligt många Motala-cyklister. Vi var utspridda i två olika fartgrupper + ett par i Sub XX - gruppen.

Gruppledare i snabbgruppen var som vanligt Kjell - upphämtad från Göteborg för att hålla ordning på oss från Maif.

Vid försnacket instruerade han: "Nu tar vi det lugnt och fint till första kontrollen så får vi se hur vi känner oss sedan". En instruktion som alla borde förstå alltså...

Vi började faktiskt lite försiktigt. Efter någon mil var det dags för den första punkteringen på denna Vänern Runt.

Punkan fixades snabbt och sedan var det som om det där med "lugnt och fint" försvunnit totalt. Bortåt 36 km/h i rullsnitt till första kontrollen...

Värmen var dock påtaglig och vartefter tiden gick led vi mer och mer. Det gick åt massor att dricka och i andra kontrollen var vattnet slut. Vi fick vänta en stund innan det kom mera så att vi kunde fylla flaskorna och åka vidare.

I sista kontrollen för dagen passade Ronny på att vila lite:

Tempot sjönk till drygt 33 i rullsnitt och väl i Åmål smakade det bra med lite käk. Efter en tur ner på stan var vi ganska trötta och somnade gott!

Dag 2 - 23 nya mil att besegra. Kjell instruerade om "lugn och fin körning" åtminstone till första kontrollen. Det gick - inte.... Full fart igen!

I första kontrollen försökte han igen - det blev bara ännu värre. Vädret inbjöd till att stå på och det var liksom inte möjligt att hålla igen. Till slut nådde vi Vänersborg och när vi nu rundade sydvästspetsen av Vänern borde vi få lite tuffare vind.

På slätten upp mot Lidköping hade vi motvind och sida mot. Farten sjönk något men mer för andra än för oss. Vi plockade många grupper här. Ända till Nicklas punkterade någon kilometer före depån i Lidköping och ett par grupper passerade oss istället.

Efter Lidköping ska man upp på Kinnekulle. Här brukar vi ha tävling upp. Jag har en dalande trend eftersom jag var tvåa för två år sedan, trea i fjol och naturligtvis slutade jag fyra i år. Johan drog längsta strået i år igen - vi får nog snacka ihop oss om någon taktik till nästa år... :)

Väl i Mariestad var det, som traditionen bjuder, dags för en Mariestad.

En del verkade trötta på söndagsmorgonen:

Innan start verkade det som Kjell gett upp. Det var mera "kör så mycket det går.." än lugnt och fint.

Körde gjorde vi också! Tredje dagen med ett rejält leende på läpparna och vi rullade in i Örebro med 35,1 km/h i rullsnitt. Lite mosiga men glada!

Det var lika roligt i år också. Att vi dessutom fick bästa vädret på 30 år gjorde ju inte saken sämre!