...är en novell av Alan Sillitoe utgiven 1959 och filmatiserad 1962. Jag har varken läst den eller sett filmen men möjligen hört låten med samma namn från Iron Maiden, utgiven på skivan "Somewhere in Time".
Däremot kom jag att tänka på titeln idag när jag var ute och cyklade eftersom den på något vis symboliserade min träning idag - även om jag körde cykel istället för att springa. Vintern hade bitit rejält tag i Östgötaslätten med -5 grader och snålblåst. Som grädde på moset hade det kommit ett par centimeter snö under natten.
Det är sådana dagar man måste bita ihop för att ta sig ut - så det gjorde jag idag. Jag körde ensam över slätten och njöt faktiskt av det. På något perverst sätt är det underbart att glida runt i sin ensamhet och ju jävligare det är desto bättre.
I Öjebro var det full fart i kraftverket - lite för kallt för att bada dock.
På vägen hem dök det till och med upp lite sol. Stannade vid vägkanten och njöt en stund.
När jag kom hem möttes jag av två av mina favorittjejer - yngsta dottern och hunden. Undrar vem av oss som är hårdast egentligen (kolla fötterna...).
Det var faktiskt rätt kylslaget idag. Växlarna gick trögt, bromsarna gick trögt, det geggade till i vattenflaskan - ja både jag och cykeln var rätt isiga när vi kom hem.
Efter lite energi satte jag mig i soffan och tittade på Marcus Hellner som gjorde en fantastisk insats i Tour de Ski - hatten av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar